Klockan brukar stå mellan fem och sex, det är första vågen av dagens arbetsstyrka på väg till jobbet och ljudet tränger in till min säng trots god isolering. Men jag får spetsa öronen för att uppfatta det och lyckas nätt och jämt.
Sedan brukar det vara kört, jag somnar inte om trots att jag vill. Fast ibland händer det, då oftast någon minut just innan klockan ringer.
Sovmorgon och sova ut – det är företeelser som inte är lätta att uppfylla när man kommit till den tid i livet då man börjar bli lite nyfiken på innehållet i det orange kuvert som droppar ned i brevlådan en gång per år.
Det enda problem med sömnen jag hade förr var att få den att räcka till. Nu vaknar jag innan jag måste. Av mig själv dessutom, det lätta suset av däck mot asfalt hade inte ens orsakat en dallring i ögonlocken på mig för några år sedan. Men nu spelar det ingen roll om det är fridag med avstängd väckarklocka och uteblivit brus – jag vaknar okristligt tidigt ändå.
Okristligt tidigt känns för övrigt som en motsägelse, jag tror tvärtom att hedningar drar sig längre om morgnarna – se bara hur okristligt tidigt de stiger upp i kloster!
Men för mig känns det dessutom som trenden är tilltagande – jag somnar, helt utan problem, runt midnatt men knappa fem–sex timmar senare är natten över. När man ligger där och vrider sig hinner man fundera över varför man känner sig så pigg och utsövd trots att man inte är det. Och på alla de tillfällen man gnydde och gnall över att bli väckt i ottan.
Som barn och tonåring tvingades man upp till skolan. ”Bara jag blir vuxen och får bestämma själv ska jag sova så länge jag vill”, fräste man och förstod aldrig varför ens föräldrar då skrattade så rått och gott.
Men det klarnade givetvis när den dagen kom, för inte ljusnade läget nämnvärt om man nu inte räknar det första morgonljuset som jag fick fortsätta att stifta bekantskap med. Var det inte arbetet så var det små tassande fötter som fick mig att säga farväl till John Blund långt innan jag själv skulle valt att göra det.
Jag tycker min omgivning börjar titta snett på mig; ljudliga gäspningar och mörka ringar under ögonen skvallrar om osunt leverne och sena nätter. Ingen tror mig när jag säger att det orsakas av morgonpigghet.
Allt detta måste vara en ovanligt grym variant av Murphys lag: Den del av livet då man kan sova då får man inte. Och den del då man får sova ... ja, då kan man inte.
”När man blir äldre stiger man upp i gryningen”, berättade en farbror för mig då jag ännu inte räknade mig som det, farbror alltså. Tacksamt att höra när man bor i en del av världen där gryningen antingen inträffar strax före lunch eller inte alls, tänkte jag och befarade en viss ryckighet under mina framtida solår. Jag hade att se fram mot somrar där solen och jag tar varsin liten power nap runt midnatt för att sedan stråla vidare, hon mer än jag får vi väl anta. När sedan moder sol tog välförtjänt vintervila skulle även jag fluffa till kudden lite extra och knoppa till, om inte för evinnerliga tider så nära på.
Men det var länge sedan den typen av årsrytm försvann i takt med stämpelklockans intåg. Och nu är det för sent – den enda riktigt långa och djupa sömn jag har att se fram mot får gärna dröja lite. Riktigt så sömnig är jag inte.