En tagg i bröstet eller en gnagande känsla i magen. Sömnlösa nätter och oförklarlig huvudvärk. Är man lagd åt det grubblande hållet har man förmodligen byggt ett eget rum i själen till den osvikliga följeslagaren oron som inte har någon tanke på att lämna sin värd i fred i onödan.
Jag minns min mammas blanka orosblick när jag förde en förestående resa på tal eller om jag råkade nämna att jag kände mig lite låg av någon anledning. Själv tyckte jag alltid att hon överdrev – och i stället för att lätta mitt hjärta alltför ofta valde jag att inte berätta allt om resplanerna eller de eventuella hjärnspöken man själv tampades med under uppväxten bara för att jag skulle slippa oroa mig för att göra henne orolig. Då blev hon förstås orolig för att jag inte ville göra henne orolig.
Jag har lärt mig under de senaste tio åren att priset för föräldraskapet är att man får dras med en ohemult stor mängd orostimmar – både på dagen och nattetid. Det kommer visst med konceptet. Det är visserligen inget man får lära sig i samband med profylaxen men för mig kom uppvaknandet i exakt samma sekund vårt lilla tjejknyte lades upp på min mage efter sista krystvärken.
Ett stillsamt ”vad har jag gjort” for genom hjärnan tillsammans med den blixtsnabba insikten om att begreppet själsro nu var ett minne blott. I samma sekund tog jag också smidigt och otvunget ett steg åt sidan och rafsade snabbt runt i mitt eget ego för att göra plats för någon annan som hade en bokad plats där sedan ungefär nio månader tillbaka.
Visst kan det vara uppfriskande att oroa sig för någon annan än bara för sig själv som omväxling men det stannar ju inte där. Oron kan ta sig helt orimliga proportioner och är dessutom ett fenomen vars nytta faktiskt starkt kan ifrågasättas.
Om man nu inte tycker att det är befogat med denna ettriga och osympatiska låtsaskompis kan man försöka förändra den – för hur konstruktiv är egentligen en tanke som är sprungen ur ångest? Tror vi att orostankarna faktiskt är förnimmelser eller rentav föraningar om något verkligt som kanske kommer att ske?
Ibland kan det förstås vara så. Men även om oron har en grund undrar jag om den fyller någon funktion förutom att den ställer sig i vägen för allt konstruktivt resonemang och kan göra vem som helst mentalt instabil eller rentav sjuk och alltså oförmögen att hjälpa till där det behövs som mest.
Kanske är den rentav ett väsen som hoppar från individ till individ och livnär sig på oss oskyldiga, värnlösa mödrar och fäder, syskon, barn och goda vänner som faktiskt skulle må bra av åtta timmars sömn per natt och ett fridfullt sinnelag. Det är förstås omöjligt att bli helt fri men visst kan man ändå önska att den kunde var en gnutta mindre skoningslös och inte slå sig ner på samma plats gång efter annan.
Oftast är oron obefogad, tack och lov. Men oavsett om den har en rimlig grund eller inte så är det faktiskt väldigt sällan vi kan påverka nära och kära i en riktning som stillar den och gör oss lugnare. Ibland känns det ändå bättre att ge luft åt sina tankar oavsett vad som händer eller inte händer. I det ingår lite tjat och gnat och en och annan förhållningsorder även om det tristaste som finns är de som måste och får anledning att säga ”vad var det jag sa?” när någon orosprofetia har slagit in.
Jag har förstått att det här inte går att göra mycket åt. Oron är för mig, liksom för många andra, en lika självklar ingrediens i livet som klimpen är i soppan. Inte min bästa kompis, men definitivt något som håller mig på tå – på gott och ont. Jag oroar mig, alltså finns jag.