”Stenberg, vad är det som har hänt?” Med inslag av oro och oförblommerad chock har den frågan ställts mig ett antal gånger den senaste tiden. Det som föranlett tappade hakor och i det närmaste löpsedlar, är en form av förvandling jag genomgått. För bara några månader sedan bestod mina middagar inte sällan av tonfisk och råris, sorgliga mikrorätter eller makrill i tomatsås som jag åt direkt ur burken stående vid diskbänken. I min kyl kunde man hitta risgrynsgröt på tub vars utgångsdatum var passerat en annan årstid, kastruller med torkad pasta och ägg som var mogna att på egen hand jogga ut ur köket.
Så jag kan mycket väl förstå att det väcker funderingar när jag från spartanskt ungkarlsleverne gått till att bli vad man för typ 50 mossiga år sen, skulle ha kallat ett präktigt fruämne. Jag har börjat tycka om att vara i köket. Där slamras det och kokas så till den milda grad att jag skulle kunna starta kvarterskrog vilken dag som helst.
På helgerna kan jag stå där i timtal för att tillreda den ena rätten efter den andra. Medan vingräddiga grytor med älgkött puttrar på spisen rullar jag grahamsbullar med den ena handen och rör ihop chokladglasyr med den andra.
Det här har pågått så pass länge att frysen numera är nära explosion. Det krävs millimeterpusslande för att få in en enda syltkaka till i frysfacken så nu är det bak- och matlagningsstopp tills bananmuffins och hemkokt fiskfond har förbrukats och får ersättas med nytt.
I medierna har debatten om den så kallade ”hemmafrutrenden” rasat flera varv nu. Bollen sattes i rullning i och med en högst tvivelaktig undersökning som gjordes på någon form av familjelivssajt där det sedan drogs slutsatser om att 50 procent av Sveriges unga kvinnor minsann ville bli hemmafruar. Statistiker sågade både undersökningen och resultatet men icke förty har den ena skribenten efter den andra låtit sig förfasas över att kvinnor tagit ett steg bort från arbetsmarknaden för att få se sig över- och förbisprungna av patriarkatet samtidigt som bulldegen jäser på köksbänken.
Alltså, jag anser mig själv vara feminist och drar mig inte en sekund för att ta mullrande strider som rör saggiga gubbvälden och alla människors lika värde när jag tycker att det är befogat men det här är för mig en ickefråga som passerar med en gäspning. I sanning är det så att det finns en växande vurm för långkok, cupcakesmakeri och surdegsprojekt men inte fan är det någon kvinnofälla. Varenda dag hör jag män tala passionerat om noga genomtänkt och in i minsta detalj planerad helgmatlagning av avancerad art och i mitt kök är det definitivt inte jag som odlar kryddväxterna som trängs på fönsterbrädan.
Så vad är det som har hänt då, Stenberg? Enkelt. Vi lever i en ständigt och in absurdum föränderlig värld där nästan allt går ut på att springa lite fortare, producera lite mer och lyckas lite bättre i ett enda magkatarrsjytter av teknikutveckling, centraliseringar och ”hejkomochhjälpmig”. Då är det väl inte så himla konstigt att människor längtar efter något mer beständigt. Hela tiden proppas vi fulla med cancerlarm och rapporter om hur mycket farlig skitmat vi äter så jag har oerhört svårt att se att det skulle vara något annat än positivt att man söker sig till något som ger bra mat på bordet, skänker en stunds avkoppling och minner om farmors trygga boning. Det är en form av härlig terapi att fokusera på något konkret som sakta tar form under ens händer i tider där allt annat ska gå så fort som möjligt.
Jag har alltid älskat att äta men att jag skulle transformeras till en person som sitter på bussen och knarkar recept kom även för mig som en överraskning. En glad sådan. Jag och min kompis Sofia skulle för bara ett år sen ha garvat läppen av oss och visat fuck you-fingrar åt alla antydningar om kolakaksbak och köttsoppekok. Förra veckan lade hon in saltade citroner.
Tiderna förändras och tack och lov för det.
Nu ska den här matriarken slänga ihop en sats filmjölksbröd för inte en enda påse till med syntetisk köpesfranska ska över den här tröskeln. Sen ska jag snöra upp fötterna på vardagsrumsbordet och knäcka en kall framför en hockeymatch i tv medan patriarkatet i hushållet lagar carnitas i gjutjärnsgryta. Trevlig helg!