Skogens skygga kunglighet

– Kronhjorten är ungefär som ett mellanting mellan älg och ren i storlek medan dovhjorten är ungefär lika stor som en ren, förklarar Janne för fotografen som undrar vad det egentligen var hon såg den där gången i Skåne för länge sedan.

Troligen var det just en ståtlig kronhjort hon såg, men en sådan syn är få förunnat.

De är inga mysiga husdjur som kommer fram för att bli kliade bakom öronen. De är tvärt om otroligt skygga varelser som helst håller sig på långt avstånd från människor. Inte ens Janne vill de träffa även om han då och då kommer med godsaker till sina skyddslingar.

Varannan dag åker han ut till hägnet för att ge djuren mat, vältorkat och pressat hö ska det vara och ibland lite extra smaskigt kornkross. Kronhjortar lever inte naturligt på våra breddgrader och det kalla klimatet gör att de behöver utfodring under vinterhalvåret.

– Om våren brukar kalvarna följa med. De springer runt och hoppar och leker, det är roligt att se, säger Janne.

Han rullar ut en lång matta av hö när han kommer hem från jobbet som sjukgymnast inne i stan. Sedan smyger han upp och sätter sig i en liten stuga intill utfodringsplatsen. Genom två små gluggar i väggen, bara 12 gånger 15 centimeter stora, sitter han sedan och spejar efter sina skyddslingar.

Här uppe finns en fåtölj strategiskt placerad intill gluggarna och en sovsäck.

– Sovsäcken är bra att ha här. Man drar av sig stövlarna och kryper ner, då kan det vara hur kallt som helst.

Sommartid behöver hjortarna ingen extra mat från Janne, men för att maten inom hägnets begränsade område ska räcka måste det finnas gräsytor som kronhjortarna kan beta på. De tycker om att äta löv, men löven tar snabbt slut. Jannes hägn är ungefär 30 hektar och här bor ett 60-tal djur. Det är gott om utrymme, men om djuren skulle leva vilt i skogen skulle de troligen använda ett område som var 20-30 gånger större.

Många hektar ger också många meter stängsel som ska ses efter och så här på vintern är det på breda träskidor som Janne helst färdas genom skogen. På så vis får han utlopp för två stora intressen på samma gång.

Men varför föda upp kronhjortar?

För att man kan.

Det är i alla fall Jannes motivering.

– Det är ett sätt att bruka jordbruksmark på. 1990 skedde en del förändringar i jordbrukssektorn och jag började kolla på alternativa användningsområden för min mark. Då hittade jag det här. Och så tycker jag ju att de är fantastiskt vackra djur.

–De kräver inte lika mycket arbete som konventionella tamdjur och de ger bland det bästa köttet som finns, det är både gott och hälsosamt.

Förutom att titta på sina ögonstenar använder Janne sina djur i småskalig köttproduktion, turismevenemang och jakt.

Jo, just det. Jakt.

– Jag tycker enormt mycket om dem, de är fantastiska djur så det är med delade känslor jag jagar dem. Jag känner mig som en ond gud, ibland kommer jag med mat och ibland kommer jag för att skjuta dem.

Det är lite som älgjakt, berättar Janne, man sitter på pass i ett torn och väntar på att djuren ska komma förbi.

Han får in lite pengar på sitt intresse, men framförallt tycker han att det är roligt.

– Skulle du vilja leva på det måste du satsa betydligt mer, ha många fler djur och bygga ut turismen. Det är en väldigt tidskrävande hantering när de är så skygga.

Vart tredje år ska alla djur genomgå en hälsokontroll, enligt de regler om djurhållning som finns.

– Men att få fast dem är ingen lek. Man får ta det jäkligt försiktigt.

Det brukar ske på vårkanten, när hjortarna vant sig vid utfodring. Med mat lockas de fram till en fålla som sedan minskas mer och mer, tills djuren kommer fram till en ställning där undersökningen görs.

Under proceduren använder Janne skärmar för att djuren ska slippa se människor, men också som skydd.

– Hornen brukar de bara använda mot varandra, i stället är det framklövarna man ska akta sig för, de sparkas.

I höstas ringde ett produktionsbolag till Janne. De ville ha tag på en hjort att filma till en reklamfilm.

– Det var ingen skogskille direkt, han frågade om jag kunde ta med en och komma, haha. Strax före jul kom ett par killar i en filmbuss. De väntade i tre timmar tills de fick sin filmsekvens, en av de stora hanarna hade kommit fram ur skogen, tittat sig omkring lite oroligt och sedan stuckit.

En månad senare kom den, Zlatan­reklamen, där en ståtlig kronhjort skymtar förbi i en skogsdunge.

– De har klippt och klistrat, så vad som är taget vart är svårt att säga.

Precis som reklamfilmarna tar Duos reportageteam plats intill gluggarna i den lilla stugan vid utfodringsplatsen inne i kronhjortarnas hägn. Janne har lagt ut maten senare än vanligt så att kronhjortarna ska vara extra hungriga och komma fram för att äta framför våra ögon. Vi väntar.

Och väntar.

En kvart går. En halvtimme. 45 minuter går, och inte ett spår av liv syns där ute.

Kanske var det bildörrarnas smällar eller vårt lågmälda viskande vid ankomsten som skrämde dem, kanske brottet i rutinerna som gjorde dem misstänksamma. Kanske är det dagsljuset som håller dem tillbaka, hjortar vågar sig helst fram i skymningen.

Än stannar flocken kvar bland trädstammarna, bortanför gränsen för hur långt våra blickar når.

Vi väntar och väntar. Det börjar kännas kallt.

Och så...

När skymningen börjar falla kommer äntligen ledarhinden fram för att äta, och med henne följer några fler. De rycker till lite vid ljudet av kamerans första klickanden på andra sidan väggen, men de står kvar. Slutligen kliver en av de två kapitala hanarna fram för att äta. På hans huvud vilar en praktfull krona.

Och där har vi den.

Bilden.