Skönt svängiga tjejer i Calaisa

Bland annat beroende på att de mänskliga hjälpstöttor jag hade städslat för att hjälpa mig fram genom festivalvimlet med rullstolen, gemensamt men tack och lov godartat insjuknade. Därför blir det endast en kortfattad depesch om underbara Calaisa. Samt några avslutande rader om Richard Magnusson & Rag Wagon. Oxå. Alltså då dessa tjejer som marknadsför sig som Calaisa. Två syskonpar från Malmö; Lisa och Caisa Troedsson, Anna och Malin Törnquist, samt några komp-pojkar, som faktiskt på vinst och förlust åke till Nashville, USA, för några år sedan och spelade så bra där att de fick kontrakt med ett av de allra största skivbolagen. Skiva spelades in och fick bra reaktioner. Stämsångscountry av hög klass. Men allt blev bara för stort och för mycket för syrrorna, som återvände hem och efter att ha varvat ner på försommaren kom med ännu en bra skiva, Grafton Street, med delvis förändrad musikalisk inriktning. I torsdags använde de sig mestadels av låtmaterialet från andra plattan. Men undvek inte heller det som fanns på den första. Countryn är uppenbarligen fortfarande en stark kärlek för dem. Lite slarvigt men ändå ärligt och uppriktigt menat, är att de tidigare lät rätt mycket som Dixie Chicks. Och att de med sina nu gällande popharmonier låter rätt mycket som irländska The Corrs. I vilket fall som helst administrerar systrarna i Calaisa det de gör på scenen på ett mycket snyggt och attraktivt sätt (på flera plan). De är mycket välkomna tillbaka och varför inte till Kulturhuset i Luleå? Snart! Bästa låtar: We Sing the Same Song, Sisters In Arms och Hey Girl. En stund senare på samma Krokodilscen. Dock under tunga odds - i insisterande hällregn och i kamp mot det publikbortfall som (fel)valde den sorglöst lallande Laleh, på Stora scenen samtidigt, i stället. Richard Magnusson & Rag Wagon. Presenterades som "testosteron-country" och de presterar numera en värdigt viril, mycket samspelt dynamisk och tveklöst slagkraftig country-variant. Med starka instrumentalinsatser. Waylon Jennings är fortfarande den obestridde hjälteförebilden, men gruppen lotsade också fram gott om stoff från sin till hösten anländande debut-cd. Playin´ In An Outlaw Country Band och Make Believe That I´m Dreaming lovar absolut inte mera än vad de klarar av att leverera. Och Waylons Good Hearted Woman är ju sällan fel. Inte ens i det satans strilande hällregnet.

Skönt svängiga tjejer i Calaisa

Ursprungsplanerna var att det här skulle bli en större text, omfattande flera av akterna och aktiviteterna på Krokodilscenen, under Piteå dansar och ler. Men så blev det alltså inte.