Smakrikt på scen

Man riskerar i princip aldrig att besviken, om man vid lunchtid de flesta tisdagar navigerar mot Norrbottensteatern och lyckas få ett bord inne på scen 3 där någonting kreativt plus lämpligt närande soppa serveras. Sistlidna tisdag innehöll en indisk (och väldigt tindrande smakbriserande!) soppa och till den ett program som under rubriken Längtan till Luleå innehöll - en hel del. I ett av scenens hörn satt Anton Raukola och plockade tankfullt fram trollflammande ljud ur stränginstrumentet kantele. En sorts suggestiv musikalisk bakgrundstapet till resten av föreställningen. Som dels bestod av Lisa Hennix, som rann som ett uttrycksfullt virvlande stycke enskilt väsen över scenen, där hon hon med sin dans och sina poetiskt bestämda rörelser gav relief till de ord som också förmedlades. Av Ann-Katrin Tideström, som intervjuat kvinnor från en rad olika länder och samtalat med dem om längtan, kärlek, sorg och sånt. Samt även om omistliga tillstånd som "månsken över Bergnäsbron", "fantastiska blankisar" och den endast högst formella skillnaden mellan Peru och Edeforsgatan på Örnäset, Luleå. Kvinnorna kommer från Moçambique, förra Jugoslavien, Iran och några andra ställen också. - Nu ska jag åka hem - hem till Luleå, som en av dem sa och helt okonstlat säkert också menade. En i all sin mänskliga stillsamhet inte alls särskilt sorgesam föreställning. I stället vill man gärna beskriva den som en sällsamt fascinerande triptyk av ord-musik-dans. Försedd med en beständigt innerlig lyskraft. Så känns det bäst att skriva. Se den gärna. När och om den dyker upp härnäst.