Snyggt och välljudande rakt igenom

På den tiden som Österrike inte huvudsakligen var känt som hemvist till en galning som hållit sin egen dotter inspärrad i en källare i inte fullt ett kvartssekel och dessutom oupphörligen gjort henne med barn, så förknippades gärna landet med pjäsen, senare musikalen och naturligtvis även filmversionen (från 1965 och besedd av ett aldrig sinande antal miljoner betraktare allt sedan dess) av The Sound of Music. I den cementerades bilden fast av Österrike som ett land där man sprang omkring i Alperna och jublande lycklig sjöng, sjöng, sjöng; när man inte plockade edelweiss eller flydde undan elaka nazister. Berättelsen om Maria från klostret, som omgrupperas till den militärt strikte och kommandovisslande änklingen kapten von Trapp och hans sju moderlösa barn på ett slott, är i väsentliga drag alldeles sann och autentisk. Även om det inte lär ha sjungits och dansats fullt så mycket och verklighetens Maria definitivt inte såg ut som vare sig Julie Andrews (i filmen) eller den i denna turnéversion förekommande Pernilla Wahlgren (som knappt når kaptenen Tommy Nilsson upp till axlarna; om hon går upp på tå dock möjligen). Mary Martin (mamma till Larry "J.R." Hagman) var först i rollen, på Broadway på 50-talet, och därefter har legioner av mer (eller mindre) godkänt sjungande aktriser (eller något däråt) gett sig på den. Pernilla Wahlgren klarar sig med VG i rollen. Hon har en inre energi som hon kan plugga in och plocka fram när det behövs. Outslitligt glad tillsammans med de sju barnen (som kollektivt och gemensamt också är genomduktiga) och näpet, klädsamt, lite mera än underdånigt och gradvis allt mera förälskad i den stilige och steg-för-steg allt mindre knarrige exil-Habsburgaren kapten von Trapp. Tommy Nilsson (det var ju tur att man inte råkade ut för en annan Tommy - efternamn: Körberg - i rollen, som bergsäkert hade gått igång och haft besserwisser-åsikter om ljudnivån på fotografernas kameror då) är mycket passande i kaptenlöjtnants-rollen. Och eftersom han oklanderligen kan sjunga så låter det också betryggande fint, när han brister ut i Edelweiss. The Sound of Music är ju, som bekant, genomströsslad av melodier som har blivit musikalevergreens (men som i några fall också har attraherat improviserande jazzmusiker som John Coltrane). Man ska nog ha befunnit sig inspärrad i en källare, i Österrike eller annorstädes, väldigt länge för att ha undgått att en eller annan gång i livet nynna med i exempelvis titellåten, Maria, Sixteen Going On Seventeen (snyggt samarbete mellan den ungflickälskliga Emmi Christensson som Liesel och den omisstänksamme unge Anschluss-anhängaren telegrambudet Rolf, i Jörgen Olssons figur, där), My Favourite Things, Do Re Mi, So Long, Farewell eller Climb Ev’ry Mountain. Johan Wahlström har uppgiften som komisk krumelur i birollen som impressarion Max Detweiler; veteranen Fillie Lyckow gör inga som helst fel som hausfraun fru Schmidt och Malena Laszlo glittrar omisstänksamt, och sjunger felfritt, som baronessan von Schröder. De som är belastat med ett alldeles för gott minne erinrar sig kanske Felix Engström, som verkade på Norrbottensteatern för tiotalet år sedan. Här gör han avtryck som den uttryckslöst pronazistiske herr Zeller. Gert Fylking står antecknad i programmet som betjänten Franz, men om jag inte ser alldeles fel så är han ersatt av sin understudy Ola Rundcrantz. Ishallen var eftertryckligt välfylld och The Sound of Music - Turnéversionen (som jag av logistiska orsaker dock endast såg hälften av) får betecknas som en generös, snyggt scenografiskt arrangerad och övervägande vällustigt spelad och musicerad musikal. Faktiskt väl lämpad för att framföras i islada. Att den skulle vara den dyrbaraste musikaluppsättningen i Sverige någonsin - är jag också beredd att tro på. Utan att kolla den uppgiften noggrannare. Som översättningen av titelmelodin lyder: Jag fylls av musik. Typ - hela tiden.

Snyggt och välljudande rakt igenom

Ishallen var eftertryckligt välfylld och The Sound of Music - Turnéversionen (som jag av logistiska orsaker dock endast såg hälften av) får betecknas som en generös, snyggt scenografiskt arrangerad och övervägande vällustigt spelad och musicerad musikal.