<P>Som barn drömde jag ofta om livet i vilda västern. Då upptog coola kofösare, djärva diligensrånare, ilskna indianer och slemmiga saloon­ägare mycket av min tid. För att inte tala om min fantasi. Hela begreppet vilda västern präglade en stor del av våra lekar och satte outplånliga spår i min föreställningsvärld. <BR>Än i dag är jag oförställt förtjust i westernfilmer och jag vet betydligt mer om indiansk kultur än samisk. Men jag har aldrig varit i Amerika, än mindre in the wild west. Det närmaste jag kommit är ett besök på Western farm i Buddbyn och det kändes lika genuint som Mats Råberg och Rankarna. <BR>I och för sig är det nog lika gott att jag inte föddes till ett liv på prärien. Ett avgörande skäl är hästar, de tillhör inte mina favoritdjur. Därför har vi slutit en pakt - om de låter bli att sätta sig på mig så lovar jag detsamma. Min enda längre ridtur (westernridning, gubevars!) som vuxen slutade inte på sjukhus men det tillskriver jag Försynen och en häst som visade sig från sin bästa sida den dagen. <BR>Jag minns fortfarande med en rysning hur ridledaren tilldelade mig stallets spattigaste kuse, en misslyckad före detta travare, med motiveringen att "du ser så lugn ut". Jag har säkert en framtid som pokerspelare, det måste ha varit århundradets maskhållning.<BR>Och jag bibehöll mitt samlade yttre och satt upp utan öppet uttalade protester. Men när vår ryttarkaravan lite senare styrdes in över stubbar, stock och sten i en stiglös skog svor jag en ed: överlever jag detta ska jag aldrig mer sätta mig på en häst. <BR>Tre timmar senare kunde jag sitta av utan andra skador än lite kramp i låren. Jag förblir dock trogen min ed vilket givetvis spräckt alla chanser att sadla om (jag kunde inte låta bli), förverkliga min barndomsdröm och rymma med en rodeo. <BR>Men i somras dök en oväntad möjlighet upp. Jag har goda vänner som är bönder i Tornedalen, gården har anor från medeltiden. Jag och min stockholmssvåger var där och störde när larmet kom: kreaturen har rymt. <BR>Det visade sig att bönderna i trakten har samlat 75 kvigor på sommarbete ute på suveränitetsholmarna i Torne älv. Lågt vatten i kombination med den företagsamhet som ungdom ger hade fått ett 60-tal av djuren att lämna den holme dit de blivit forslade. Nu var de försvunna i det delta av vattendrag och vildvuxna öar som utgör Torne älv vid denna plats. <BR>Dessutom fanns det en uppenbar risk att de pigga kotöserna i lågvattnet skulle kunna ta sig över till fastlandet, ett fastland som då var utland i form av Finland.Mannen på gården var justerad efter en olycka med en häst (tja, vad var det jag sa) och dessutom i obalans efter ett par dagars framgångslöst petande i tjurdynga. <BR>? Tjurfan bet armbandsuret av mig, läderbandet luktade väl gott. Men det var ett fint ur så jag brukar hålla lite koll på hans skithögar. Nån gång ska väl klockan komma ut, sade han misslynt.<BR>Kort sagt, han var inte i skick att skicka på kvigjakt så han beordrade två av tonårssönerna i stället. Sedan tittade han och hustrun uppfordrande på oss - jag och stockholmssvågern. <BR>Så tidigt nästa morgon befann vi oss på älvstranden invid Hietaniemi gamla träkyrka. Där fanns även ett tiotal bönder, en färja, ett par mindre följbåtar, en fyrhjuling samt en massa delar till ett metallstängsel. <BR>Jakten kunde börja. Den blev minnesvärd. Solen vräkte ned över deltat - en tilltalande mix av blåglittrande strömmar och grönprunkande öar. Rymlingarna var snart lokaliserade och likt de allierade på Dagen D landsteg vi på rätt strand. Men precis som jänkarna vid Utah beach stötte också vi på svårigheter i form av höga och branta strandbrinkar. Men dessa forcerades med dödsförakt, särskilt visat av fyrhjulingens förare. <BR>Kvigorna, som tacksamt nog höll sig samlade i en hjord på kreaturs vis, drevs sedan från holme till holme där de medförda flyttbara metallstängslet ("Steel Corral") såg till att minimera flyktvägarna. Vattenpassagerna fick de unga kossorna simma över. <BR>Allt gick bra förutom att jag och stockholmssvågern nära på förliste vid en av båtfärderna mellan öarna. Bottenpluggen försvann och båten vattenfylldes sakta men obevekligt, trots hårt arbete med ett öskar i form av en tom kaffeburk. Vi vann dock kapplöpningen mot läckan och hann till stranden med en liten bit av relingen fortfarande ovan vattenbrynet.<BR>Jag blev aldrig kofösare på Texas grässlätter men nu har jag i alla fall varit kvigdrivare på de gamla slåtterholmarna i Torne älv. Ibland får man nöja sig med det lilla.</P>
