Hur väcktes idén och hur gick det till när ni körde igång?
– En kompis, Jonas Wallin, hade varit på den stora fyndmarknaden i Skärholmen. Han, jag och Anders Björkén började fundera på hur det skulle fungera med något liknande i Luleå och hösten 1992 var det premiär. Vi funderade fram och tillbaka vilken typ av lokal vi ville ha och kom fram till att vi ville dra på ordentligt. Och då blev Arcushallen ett bra val.
Vad är den stora skillnaden mellan förr och nu?
– I början sålde vi kanske 200 bord, vi hade bland annat ett biltorg och satsade också en del på olika kringevenemang. I takt med att intresset ökat har vi renodlat och nu har vi en gräns på 350 bord, det är vad som får plats. Antalet besökare är sedan 10–15 år stadigt mellan 5 000 och 6 000 vid varje tillfälle.
Skulle ni kunna sälja fler bord om det fanns möjlighet.
– Definitivt. Sedan vi började sälja alla bord via internet har det exploderat. Den här gången tog det fyra timmar att sälja slut. Tidigare satt vi själva i flera veckor ute på Arcus och sålde över disk, då var försäljningen mer utspridd och det kunde ta fyra till sex veckor att sälja slut. Men trycket var stort även då. Det hände att folk sov över utanför för att komma över de bästa platserna.
Om du skulle generalisera, hur ser den typiska fyndjägaren ut?
– Det är helt omöjligt att säga, det är precis hela skalan: män, kvinnor, yngre, äldre, barn och pensionärer. Mest Luleåbor förstås men även mycket folk från övriga Norrbotten och vissa mer långväga än så. Bland annat kommer sedan ett par år tio busslaster från Finland till varje marknad.
Och på fyndborden, vilken typ av prylar är vanligast?
– Jag skulle nog säga barnsaker i alla former, allt från leksaker och kläder till cyklar och skidor. Sedan är det också mycket böcker, LP-skivor och sånt. Men det är mycket av det mesta egentligen.
Är det tillåtet att sälja alla typer av prylar eller hur sätter ni gränserna?
– Vi brukar säga att det inte ska vara nyproducerat. Sedan skulle vi så klart agera om vi upptäckte exempelvis saker med olämpliga symboler, grova sexuella anspelningar och liknande men det är inte ett problem som vi har stött på någon gång under alla år.
I ett sådant hav av saker kan man också tänka sig att det skulle kunna florera en del stöldgods?
– Det gör det också förmodligen, men det är inte mycket vi kan göra åt det. Det är i alla fall verkligen ingenting vi uppmuntrar till.
Du har väl själv shoppat loss, vilket är ditt bästa fynd?
– Det är nog en tavla jag köpte för 600 kronor för ett par år sedan, en stor litografi av Esaias Thorén i guldram. Den är inte jättevärdefull men det är det köp jag är mest nöjd med.
Det här är ju en affärsverksamhet också. Har ni blivit rika under de här åren?
– Vi behöver ju alla tre fortfarande jobba heltid på våra ordinarie jobb, så rika kan man väl inte säga. Men visst, bolaget har blivit ganska framgångsrikt.
Intresset är bevisligen stort från både säljare och köpare. Finns det planer på att utveckla ytterligare?
– Inte direkta planer kanske, men visst har vi pratat en del om att exempelvis testa på andra orter eller att köra en tredje marknad här i Luleå. Men inget av det är aktuellt just nu, dels finns det en risk att hela konceptet blir urvattnat och att intresset minskar och dels kräver det redan nu alldeles tillräckligt med tid för oss.
Trots att massor av saker byter ägare måste det bli en hel del prylar över. Vad händer med det?
– Säljarna tar med sig det de själva vill behålla från sina bord, resten lämnar de kvar på plats. Vi har ett samarbete med Pingstkyrkan som kommer och hämtar upp det som lämnats kvar. De säljer vidare via sina second hand-butiker och så vidare. Det brukar bli ganska rejäla mängder med saker som lämnas kvar, det brukar fylla en hel långtradare med släp.
Till sist, vilket är ditt bästa råd till nya besökare inför den här marknaden?
– Kom i god tid och var uthålliga.