Stundtals briljant Gardell

En streamer ovanför duken meddelar att "Det här är inte en show" utan "Det här är en kontaktannons". Sedan kommer det in någon som säger sig vara en representant för "Luleå kommun" men som under looken av kvinnlig 40-talsbibliotekarie naturligtvis döljer Jonas Gardell. Han börjar dirigera och härja med publiken på den första raden. Hämtar upp Kurirens fotograf Roland S. Lundström från trappan och sätter ner honom i en stol på scenen. I bakgrunden hänger några dinglande skelett. Han får in en låda som det står "sand" på men som han plockar fram kasperdockor ur. Och så kommer han bärande på ett par plasthinkar överfyllda med vatten. Och säger att dessa är hans "terrorbalans". - Men om ni bara skrattar och applåderar som ni ska är det ingen fara, för er på de främre bänkraderna, säger han med en änglalik buspojkes lätt gälla falsettröst. Jonas Gardell är som han är och vi har nog fått honom för våra synders skull. Ibland är han svårt repetitivt förutsägbar och vid andra tillfällen kan han vara fullständigt briljant. Det där omväxlar, men han håller ett konstant utmattande högt tempo och hinner, bland mycket annat, håna livskamraten Mark Levengood ("han stjäl med sig schampoflaskor från de hotellrum han bor i - man kan undra varför? För ögonbrynen kanske?"), utreda sitt-kissandets psykologi, prata om olika landskapsdjur och vid ett tillfälle frågar han öppet: - Finns det över huvud taget någon poäng med den här sketchen? Tja, ibland undrar man ju. Ett gripande ögonblick är när han plötsligt berättar om sin mammas oåterkalleliga demens. Han sjunger en vaggvisa och då är han betydligt mera än en tillfällig gäst i våra liv. - Det roligaste man kan göra i Alingsås är att besöka stenen där Karin Boye dog, förklarar han mycket sakligt. En snuskig historia innefattande Jerry Williams, en kvinna och en hund får ockå plats innan han ytterst vänligt ställer frågan till publiken om: - Hur många här i kväll har bettskena? Så sjunger han Aldrig ska jag sluta älska dig och större delen av den fulltaliga publiken gör just det. Det tar drygt två timmar. Så en timmes paus och så gör han om det igen. Onekligen en uthållig lirare.