Svart och obönhörligt om gatuvåld

Josef Fares inledde sin filmkarriär ljust, muntert och rent av spjuveraktigt med Jalla! Jalla!, för att sedan tönta till det ordentligt med den moderna Åsa-Nisse-parafrasen Kopps. Rastret mörkades ordentligt med Zozo, om en liten flyktingpojke i det nya landet Sverige, och i och med den nu aktuella Leo har han etablerat ett helt och hållet kolsvart läge. Det är en besvärlig, neurotisk och svårt obönhörlig film som Fares erbjuer den här gången. Den handlar om gatuvåld, konsekvenserna av detsamma och om lojalitet mellan kompisar innebär att man ska hjälpa till-med exakt vad som helst. Även hämnd och eventuellt mord? Olyckligtvis behöver Leo gå akut på toaletten, när han lyckligt vinglar hemåt i Stockholmsnatten tillsammans med flickvännen Amanda, efter sin 30-årsfest. Han går in på en turkisk restaurang och samtidigt går två män ut därifrån. De börjar antasta Amanda och innan alltsammans är över i natten är Leo skjuten i benet och Amanda svårt skadad. Hon dör senare. Brutalt och naket gatuvåld. Leo går i terapi men det hjälper inte. Hela huvudet är uppfyllt av tankar på hämnd, hämnd, hämnd. Han engagerar kompisarna Josef och Shahab (alla tre har sina riktiga förnamn och heter Leonard Terfelt, Josef Fares; skådespelardebuten, och Shahab Salehi) för att hjälpa honom att utkräva den. Sedan går det mesta åt ett mollbetonat helvete. Men Fares undviker många förväntade klichéer och bibehåller intresset för "hur det ska gå". Och man tittar-på det nerviga om än lite väl förenklade dramat. Och ibland gör det till och med ont att titta. Budskapet är att hämnd är aldrig svaret. Men nu råkar jag ju ha delvis likartade erfarenheter som i filmen och jag erkänner gärna att jag många gånger har umgåtts med hämndartade tankegångar, mot den idiot som jämfotahoppade upp i luften och därefter landade med alla sina 110 jävla kilon i mitt ansikte och därefter på mitt högra knä. Sedan jag varit med om att avbryta hans misshandel av en ung kvinna. Men den diskussionen kan vi ta en annan gång. Låt mig bara säga att jag kan både förstå och inte förstå det som presenteras i Leo. Det är ingen lätt uppgift att komma med värderingar angående gatuvåld och dess konsekvenser. Den som inte har varit med om det har ingenting att säga. Alls. Men man kan ju, som ett slags startpunkt, se den här filmen.

Svart och obönhörligt om gatuvåld

Tre kurir-hästar ger Rolf Nilsén i betyg sedan han varit och sett Josef Fares Leo.