Zhara Rezai, 17 år.
Ursprungsland: Afghanistan.
Tid i Sverige: Snart två år.
När jag ser andra tjejer som bor med sina familjer blir jag ganska ledsen och saknar min familj. Jag vill att de ska komma hit men jag tror inte det går. Det var två och ett halvt år sedan jag träffade dem. Min syster, mina bröder och min mamma. Varje torsdag pratar jag med dem i telefon. Det är jobbigt och jag saknar dem.
– Först kom jag till Malmö, sedan Arjeplog, Boden och i augusti kom jag till Luleå. Jag hoppas jag får stanna här nu. Nu bor jag med en svensk kvinna som heter Carina, hon är jättesnäll.
– Jag kom med min bror som bor kvar i Arjeplog. Jag har sagt till honom att han kan flytta hit men han vill inte. Han trivs där. Det var jättesvårt i början med språket och en ny kultur. Först pratade jag bara engelska, men nu har jag blivit bättre.
– Nu läser jag språkintroduktion för att få betyg för nästa år. Sedan vill jag läsa natur eller ekonomi. Jag vill bli läkare eller jobba med ekonomi och hoppas jag lyckas, men det är nog jättesvårt.
Ali Abdullah, 20 år.
Ursprungsland: Irak.
Tid i Sverige: Fem år i Sverige.
Jag kommer aldrig att flytta härifrån. Vännerna undrar varför jag valde Luleå, men jag trivs här. Jag har fått min egen lägenhet, fått hit familjen, fått körkort, tagit studenten och jag har fått jobb. Här (Sushi- och salladsbaren red.anm.) har jag jobbat ett och ett halvt år och jag har blivit kökschef.
– Jag kom som ensamkommande barn 2007 eftersom jag hade det svårt i Irak. Det var svårt att komma hit, men det var svårare där jag kom ifrån. Smugglaren sa att det skulle ta en dag att komma hit, det tog en månad. Man ska inte lita på deras ord.
– I år tog jag studenten på ledarskapsprogrammet. Jag vill bli civilingenjör så jag ska läsa tekniskt basår nästa år, nu är jag helt ledig från skolan. Man måste ha mål
i livet annars klarar man det inte.
– På PUT-boendet var det väldigt bra personal. Det gäller att utnyttja det, de kan hjälpa en så mycket.
– Jag har aldrig mött fördomar. Man kanske kan säga att jag har haft tur. Eller jag har haft tunga månader men majoriteten av tiden är positiv.
Mustafa Jafari, 18 år.
Ursprungsland: Afghanistan.
Tid i Sverige: Två år i Sverige.
Jag minns när jag kom hit, det var vid jul ungefär. Från början var det svårt. Kulturerna är helt olika, man fattar ingenting av språket och känner ingen. Men så småningom skaffade jag kompisar. De första på asylboendet, sedan i skolan, på fotbollsplan och på fritidsgården.
– Det är längesedan jag bodde med mina föräldrar, de lever i Afghanistan. Men man kan inte tänka på en sak hela tiden. Man måste lära sig att klara sig själv och inte tänka att man inte kan göra något. Då blir livet svårt.
– Tuffaste tiden är när man är på väg, resan tog tre månader ungefär. När jag tänker tillbaka på det känns det konstigt, det var ett mirakel att jag klarade det. Jag tror att människor klarar allt bara de vill.
– Nu läser jag på vård- och omsorgsprogrammet, i ettan. Det är perfekt. Just nu gör jag praktik på ett äldreboende. När jag är klar ska jag fortsätta och leva. Jag vill kanske fortsätta på universitetet, något med hälsa kanske.
– Jag vill vara kvar i Sverige. Jag vill inte uppleva att börja om på nytt igen.