Trippelvaluta för entrén

På scenen i Kulturhusets stora sal, som var i princip glädjande fullsatt, gick då ett gäng ytterst rutinerade gentlemen (och en gentlekvinna) upp och axlade på sig sina instrument. Gitarrer, saxofoner, vid ett tillfälle även ett dragspel. Det fanns en orgel och en keyboard på plats också. Bara det var ju tufft. Det var då frågan om Rolling Stones förre basist, Bill Wyman (som har passerat 70), och hans hobby/kompis-band Rhythm Kings. Försedda med så väldigt mycket av förödande fullständig erfarenhet och tillbakalutad feeling, att i stort sett allting bara bleknar vid en jämförelse. Wyman och hans farbröder (samt sångerskan) var i länet för något år sedan. I Ishallen i Boden. Delvis med en annorlunda sättning (gitarristen Andy Fairweather-Low var häftigt saknad men ersättaren Terry Taylor var absolut inte något dåligt substitut) och så får det ju också sägas att ljudet var betydligt bättre den här gången (det finns ju faktiskt orsaker till att man bygger kulturhus med konsertsalar...). Det lär ha kostat 400 kronor att sitta på första raden (där jag satt) men vad det än kan ha kostat, så är det ingenting alls att säga om det. Det här gänget gav ungefär trippelvaluta på investerade entréslantar. Laguppställningen var alltså sålunda och denna: Albert Lee, gitarrist absolute grande och extraordinaire. Georgie Fame, med stålgrå frisyr försedd elegant bakom orgeln. Geraint Watkins, en man från Wales gröna dalar som spelat keyboards med de stora. Graham Broad, en högst levande trummaskin. Terry Taylor, trevligt stringent gitarrist. Nick Payn, ständigt showande saxofonist (1) Frank Mead, ständigt showande saxofonist (2). Beverley Skeete, sensuellt suggestiv supersångerska. Eddie Floyd, soulveteran från 60-talets Stax-etikett i Memphis. Och: Bill Wyman, aldrig någon mera minnesvärd basist. Men bara att han fått ihop den här farbröder i musikhistorien-styrkan är ju minst sagt anmärkningsvärt. Det går ju att tala om cover-band. Men när man gör det här så handlar det ju om covers med finess. När Albert Lee snurrar upp Fats Dominos I?m Ready så låter det så plockigt och gott och rysansvärt fint och skickligt, så att man bara blir så glad så att man inte klarar av att närmare beskriva det. När Beverly Skeete går rakt in i Nina Simones (och Screamin? Jay Hawkins) I Put A Spell On You, så dör jag. Men fortsätter ändå att leva. När Terry Taylor och Albert Lee samarbetar i den sargade rockabillylegenden Gene Vincents Race With the Devil, så får beteckningen gitarrspel en alldeles ny betydelse. När saxofonisterna Nick Payn och Frank Mead rör sig synkront med sina respektive saxar och kränger ur sig glidflyktssolon framme vid scenkanten. När Albert Lee sätter sig vid keyboarden och några av de övriga stämmer in i en tårframkallande öm version av Rodney Crowells ?til I Can Gain Control Again. När Eddie Floyd kommer ut och för trettiofemtetusende gången sjunger Soul Man och, som ett av extranumren, Knock On Wood. Och i ett annat extranummer river sönder ett papper och skapar konfetti, i Johnny Burnettes Tear It Up. Samt när Geraint Watkins filosoferar över varför bluesmannen Taj Mahal heter som han gör ("varför inte lika gärna Eiffeltornet eller operahuset i Sydney?"). Det var hur kul som helst och då är det egentligen bara en sak som jag försynt vill påpeka: när Georgie Fame (som borde veta bättre - SKÄMS!) introducerade countryklassikern Crazy Arms, så hävdade han att det var Hank Williams som hade gjort den. ICKE SÅ! Ol? Hank var redan död - när Ray Price spelade in den. Och sedan fick Jerry Lee Lewis också en evig hit med den. Hur är det med musikhistorien, Georgie? Men annars var det bara bra, på tisdagskvällen i Kulturhuset i Luleå. Intygas härmed av:

Trippelvaluta för entrén

Allra först: ögon känsliga för svordomar - blunda er förbi de närmaste två raderna! En vanlig jävla tisdag! I Luleå - för helvete! Går det alltså - bevisligen - att ha det så här kul.