TV-krönika: Låt bli att titta

Jag tycker att begravningar är privata och att höga tittarsiffror på en direktsänd begravning inte tyder på deltagande i sorgen utan på föga tilltalande aspekter som i andra sammanhang skulle betecknas som hyenabeteende. Nu i efterhand sägs det att TV-sändningen var känslig och hänsynstagande, att det under avskedet sändes andra bilder än inifrån kyrkan och så vidare. Och jag hade ju möjligheten att avstå från att titta, vilket jag också gjorde. Så egentligen har jag väl ingenting att klaga på, annat än möjligen detta faktum att saker och ting verkar mindre och mindre privata i dessa tider. Det må vara att familjen själv tagit kontakt med SVT om sändningen. Men efter 30 år i det här yrket vet jag att människor i chock och sorg inte alltid fattar beslut som de vid närmare eftertanke tycker är så bra. Nå, jag kunde ju som sagt låta bli att titta - vilket jag också gjorde. Det är ju som ett val man har, som tittare. Betitta eller inte, det är väl egentligen det som det handlar om. Därför kan vi ju också välja att se program som vi av någon anledning inte gillar. Det är ju tittarens fria val och upp till var och en att välja. Men det finns en sak som inte hör till det fria valet. Det är när program är dåligt gjorda. När man får något annat än vad som ställs i utsikt. Om jag vill titta på ett bra program, ett program som ger mig något, och sedan blir lurad på konfekten, då morrar jag högljutt. Fast det där med krönikörens fria val är en sanning med modifikation. Ibland tittar jag på program som jag absolut inte skulle se, om det inte var för att jag vill bilda mig en uppfattning om programmet för att sedan ha en åsikt om det i denna krönika. Nog om detta. Jag vill gärna gå tillbaka till Körslaget, nu när vågorna en smula lagt sig och folk haft tid att läka sina såriga strupar. Det är klart att jag gillade Team Brolle och bodensarnas engagemang. Jag slängde varje vecka in ett röstnings-SMS på Brolle och gänget, kanske till en del därför att jag tycker att Norrlandsorterna alltför sällan förekommer i TV. Men, och nu får jag väl bodensarna på mig, Team Cans var den bästa kören. Den kör som vågar sig på att sjunga klassisk körmusik, som Carmina Burana, i ett sådant här program, den måste ändå betecknas som den som kan mest och är mest värd att vinna. Men för att nu vara alldeles ärlig: Inte var väl Körslaget ett program som kvalitativt kommer att gå till historien. En rad lördagar har vi sett samma studio, samma upplägg, samma körledare, samma programledare och, ärligt talat, (mestadels) samma sorts musik. På slutet blev det ganska enahanda och det var väl mest kampen mellan Brolle och Cans som gjorde att man satt kvar. Eller hur?

TV-krönika: Låt bli att titta

Var det någon egentligen som såg begravningen av den mördade Engla i TV i lördags? Jag gjorde det inte.