- Visst pratade du om att skaffa cykelhjälm? sa väninnan. - Jo, erkänner jag. - Varför gör du inte det då? - Har fallit förr och då slog jag mig på knät. Den gamla Cresenten med stora hjul och driv i trampet har ännu en vår i flygande fläng rullat över Bergnäsbron. Stegra! uppmanade sexåringen under årets första tur och med ett knyck med framhjulet lyckades jag banne mig lätta ett par centimeter. En helt annan vår parkerade en liten flicka intill mig och sa: Min cykel har rosa sadel och knäppen i hjulet, sa hon, det har inte din! Nä, svarade jag, den här cykeln är gammal, den har min mamma haft. Flickan tittade upp mot mig och undrade: Är du barn du? Har ni hört den förut? Historien känns åter aktuell. Efter en vinter som inte liknat någon annan vinkar livet på nytt, häng på nu! Nja, men cykla är en fröjd. Ser ut som Hedvig i A till Ö och har kommit till V, V som i Vår. - Vad dom är tjorviga, sa en kompis när det började porla. - Vilka då? - Karlarna. Dom bara tjorvar. Javisstja. Karlar. I mitt förra liv var det mungiporna upp och min hand i hans och sen var det bestämt. Så småningom blev det som det blev men inte som jag ville. Dagligen anländer spam: Så får du en kvinna förvånad, som om det vore det som förvånade. Trycker genast på radera. Min dator är så pryd. Det drar kallt mot benen över bron men hjärtat bultar som det ska och där kommer vi en och en farande med blåst i ansiktena dragandes med våra erfarenheter och med sårskorporna, hm, tänker man. Och klöser på dem och påminner sig. - Det är så enkelt egentligen, sa kompisen en dag, bara att bestämma sig, mer känna än tänka. - Men han då? - Äsch. Tänkte jag inte på. V som i Vår och två flugor surrade mot husväggen redan i april men det vita som kastades upp på min tomt i vinter visade sig vara pepprat med grus och småsten. Kanske säger det nåt om det oberäkneliga. Om vikten av hjälm. Och av att våga stegra.
