Vårt land är hotat av svininfluensan, men nu flyttar vi fokus till en positiv sjukdom som härjar i landet: Idolfebern. Juryn har fått sig ett ansiktslyft och när jag skriver ansiktslyft menar jag inte killen som sminkar sig, Anders Carlsson och inte heller Laila Bagge med sitt botox utan att det har väckts liv i den annars livlösa idoljuryn. De verkar ha fått en nytändning sedan förra året. Det som gör att vi älskar Idol är att vi vill se människor lyckas och misslyckas. Vi gillar att se människor blomma ut till stjärnor; de lyckas med det som är ogripbart för oss soffpotatisar. Vi älskar även att se folk bli förödmjukade i tv, det ger oss en känsla av att vi är bättre än dem. En sådan känsla kan behövas i vår svenska vardag. Idolfebern borde klassas som en riktig sjukdom då den har flera synliga symptom: mani och eufori. Varför söker folk till Idol? Är det för att få ett uselt skivkontrakt där man inte får välja låtar själv och få en b-kändis status? Jag tror det är något helt annat, folk vill synas och inbilla sig själva att de är rikskändisar. En status de med lite tur lyckas hålla i ett år, sen försvinner dessa b-kändisar in i glömskans dal. Sverige är stekhett och idolfebern kan kännas igen med ett "Nu kör vi" från Peter Jihde.
