Den sämsta dagen av dem alla blev till den vackraste dagen i mitt liv i Luleå stad. Vi kommer alla ihåg den där dagen då det snöade och blåste som om det vore Luleås undergång. Det var det värsta jag varit med om. Jag tog mig ut i den kalla vilda västern med högt huvud i snöstormen som den krigare jag är. Helt nöjd självklart. Men vad jag senare upptäckte till min högsta förvåning var att det var fler som ville kriga. De krigade inte bara för sig själva utan folk sprang mellan bilarna och hjälpte varandra att skotta bort snön för dem som nu fastnat och spann vilt i snön. Folk hälsade och pratade om det hemska vädret, de gamla damerna fick hjälp att ta sig fram av de unga riddarna. Mitt ute i snökriget stannade jag upp. Är inte det här helt underbart? Det dåliga tog fram något vackert i oss då vi behövde varandra för att ta oss igenom denna dag. Det väsentliga i detta faktum är det jag även blir mest besviken över; Det behövs ett oväder för att vi ska vara trevliga i Luleå. Luleå, vi kan alltså om vi vill. Sluta bara klaga på vädret. Vi norrlänningar tror att vi är hårda som sten och berättar om våra köldskador på våra tår sedan vi var fem år. Detta oväder var självklart ingenting. Nejnej. Självklart måste vi få njuta av att vi står ut med detta, även jag, måste jag erkänna. Men vad är det vi väljer att stå ut med egentligen? Jag tror att när vi klagar lite så får det oss att orka med det jobbiga, vi är helt enkelt hårda eftersom vi klarar av dessa påfrestningar, bestämmer vi oss för. Det gör så att vi kan ta oss hem, det får oss att fortsätta framåt i mörkret fast vi fumlar runt där i vinden. Vi känner oss helt enkelt lite bättre och livet blir ju dessutom enklare om man lever med det hårda, säger vi, härdade som bara den. Men när får vi njuta av vår hårdhet, har jag alltid frågat mig? Mellan våra destinationer i ovädret eller bara tanken av att veta vad vi står ut med? Jag vill leva drömmen, inte tanken på den eller tanken på vad jag står ut med. Men det handlar nog mycket om varje individs förhållande till hur vi vill verka och leva. Därför borde Luleåborna sluta prata så mycket om vädret, det kommer alltid ändras men du som person har alltid ett val. Du kan ge den onda blicken åt den stackars stadskamraten som du går in i med din axel, eller rätta till det med en ursäkt. Vi har ett val att agera som den trevliga personen. Dessutom om vi nu är så hårda borde vi sluta lipa som om vädret är våra gener och styr vårt beteende. De hårda behöver ingen ursäkt, right?
