Jag ser mig omkring medan jag går på kullerstenarna, som på vissa ställen är lösa och skrapar när man går på dem. Att det är december går inte att tro, träden är kala och i högar under dem ligger höstlöv som dystra färgpaletter. För några dagar sedan var det snö, men under natten har allt regnat bort. Ett fuktigt dis omsluter hela staden. Trots att det är förmiddag är det mörkt ute och mörkare kommer det att bli. Över allt stressar människor runt och ser ut som om de vill komma in i affärernas skyddande ljus så fort som möjligt. Själv njuter jag nästan av den fuktiga höstluften. Jag går vidare förbi Åhléns och mot busshållplatsen. På bussen sitter några få bekanta och andra helt främmande ansikten ser jag när jag vandrar längst med bussgången för att slå mig ner längst bak. Det är någonting med denna årstid. Det är som att diset inte enbart ligger på gatorna utan som att människor tar det med sig överallt. I vanliga fall brukar bussen vara full med liv och rörelser, folk brukar prata oavbrutet i mun på varandra. Fast en disig dag som denna så är alla helt tysta. De flesta sitter stela som pinnar och stirrar tomt framför sig. Inte ens de två tjejerna som alltid babblar som attan, pratar med varandra i dag. De ser extremt asociala och håglösa ut. Varför fattar jag inte. Visst, man kan bli deprimerad för mindre. Det är som att folkets nedstämdhet smittar av sig. För min del spelar det ingen roll om det inte är någon snö eller om det är mörkt och grått. Senhösten har alltid varit min favoritårstid, den känns så gemytlig på något sätt. Dessutom vet man att det snart är jullov. Det finns massor av roliga saker man kan göra nu när det är mörkt ute. Exempelvis grilla, eller gå promenader, det är mycket mysigare att göra sådana saker nu, när det är mörkt ute. När jag går ifrån bussen så är jag på ovanligt gott humör. Det får nog bli en mysig promenad till Kvantum i kväll. Någon depression tänker jag då inte dra på mig!
