Här i vårt kära norrbottniska landskap är den vita julen en viktig tradition, en vit jul är en perfekt jul. Jul för mig är hoppets högtid då alla kan glömma bort den grå vardagen. Den är vår viktigaste högtid om du frågar mig, då den plockar fram det bästa i oss. En tid då gemenskapens fackla brinner starkare än någonsin, då alla samlas för att visa empati och glädje. Det som är underbart med julen är framför allt atmosfären med ljus, doften av rykande varm glögg och det hoppingivande ljudet av julmusik. Middagsbordet på julafton är så fyllt av hopp att det bubblar och sjuder likt potatisen på spisen. Ett leende kan skådas på allas läppar, inget påklistrat sådant utan ett som symboliserar glädje i dess renaste form. Hela julens atmosfär är som en glädjebubbla som sitter i framtill nyårsdagen, efter Ivanhoe har gått på teven är det som att bubblan spricker och den grå vardagen är tillbaka. Julen är för mig präglad av tradition, varje julaftonsmorgon stiger vi upp tidigt och far förbi kyrkogården och hälsar på dem som inte längre finns med oss. Sedan far vi vidare för att äta den klassiska julaftonsfrukosten hos farmor. För att göra en lång historia kort så är helt enkelt dagen präglad av traditioner och rutin, samma sak år ut och år in. Jag tror det jag älskar med julen är att jag vet vad får och jag blir aldrig besviken. Lyssna bara på innebörden av samma sak år ut och år in. Låter det inte fint? I mina öron låter det likt änglasång. Men det som är allra bäst med julen är inte någonting som jag har tagit upp hittills utan det är mästerverket Karl-Bertil Jonssons julafton av Tage Danielsson. En saga i äkta Robin Hood-anda, att ta från de rika och ge till de fattiga. I Tage Danielssons julsaga sprids den osjälviska synen på julen. Till alla där ute vill jag säga: glöm bort era problem, släpp allt och njut för snart är det jul.
