Vardagsblues i grå strumpor

Omkring 100 minuter av musik och tankfulla meddelanden med Bruno Öqvist och hans vänner är en väldigt bra terapi. Det kan sägas. Och det kan menas också. Med relativt jämna mellanrum samlar sig Bruno Öqvist till till diskreta utbrott av meningsfullheter. Han ber nästan om förlåtelse för att han existerar OCH för att han upptar vår (publikens) tid med sånt som han råkar anse som prioriteringsbart i tillvaron. Han bara slår ett ackord på gitarren och innan vi riktigt har fattat det så är den akuella föreställningen i gång. Den här gången var det fyra män på scenen. Två i strumpor och två med skor. De avlöste varandra på vissa av instrumenten, men Björn Sjöö var ensam om att blåsa uttrycksfullt blå trombon och Lars Paulins plats vid harpan var, om man väljer att uttrycka det så, ohotad. Hybris = "övermod som alltför framgångsrika människor kan drabbas av". - Det gäller alltså inte mig, sa Bruno Öqvist närmast ursäktande. Och sjöng en sång som hette En kort stund i ljuset. Fylld av en text som verkligen betydde och handlade om konkreta saker. Man kan absolut sammanfatta det hela som att det här handlade om norrbottniska "chansoner", som när Björn Sjöö hängde på sig dragspelet var direkt jämförbara med sånt som Georges Brassens och Jacques Brel gjort för länge sedan. Stunder av lycka, stunder av glädje, stunder av tröst, stunder av eftertanke, stunder av melankoli, stunder av ångest, stunder av någonting annat också. Men ändå: Bruno Öqvist är pensionär nu och han mår bra. Uppenbarligen riktigt bra. Han berättar om uppraggningen av en tjej utanför Shopping för 40 år sedan. Det handlar om henne som fortfarande är hans sambo. Så, trots allt - fortfarande långt ifrån preskriberat. En annan text handlar om det krackelerade folkhemmet. Flera av dem är självbiografiska vardags-blueser. I gråa strumpor, som sagt. - Gråter en - så gråter alla, sjunger Bruno Öqvist. Utan speciellt mycket vemod alls. Och raj-raj-raj-ar med den formellt kanske inte så omfattande, men ändå liksom skimrande vackra publiken. En annan visa riktas till en en gång i tiden mycket vanartige äldre broern. - Som i alla fall fann sig själv. För länge sedan. En av de sista sångerna i programmet heter Det kallas för livet. Och det här kallades för något fint, något alldeles äkta, något vi blev starkare av, något som vi behövde. Det behöver inte dröja så länge till nästa utbrott av betraktelser - eller hur och visst, Bruno? Vi säger så.