Forskning visar på att syskon till cancersjuka barn ofta mår dåligt. Föräldrarnas fokus ligger på det sjuka barnet och syskonen kan känna sig övergivna. Gabriella Bergman är sjuksköterska. Hon har hela tiden varit medveten om riskerna.
– Jag tänkte redan från början att Victor inte ska hamna i kläm, men det är svårt att få orken att räcka till. Det var först i de stunder Philip kände sig piggare som man upptäckte hur trött man själv var.
Hon sitter hemma i köket på Kornettgränd i Öjebyn och tänker tillbaka till de omvälvande dygnen i december 2007.
– Philip hade varit illamående länge. De ringde från skolan och tyckte att han var konstigt trött. De frågade om han fick stanna uppe för länge på kvällarna. På hälsocentralen tyckte de att jag var en hysterisk mamma, men jag visste att något var fel.
Pappa Magnus Bergman var övertygad om att det handlade om problem med balansnerven, men verkligheten skulle visa sig vara betydligt allvarligare än så.
Nioåringen hade drabbats av en tumör i den lilla hjärnan i bakre skallgropen.
Redan dagen efter upptäckten låg han på operationsbordet på universitetssjukhuset i Umeå.
– Det var en speciell känsla att se sitt barn på uppvaket med alla apparater och alla slangar inkopplade. Läkarna trodde att det handlade om en elakartad tumör, berättar Gabriella Bergman.
På sjukhuset förklarade läkarna att cancern skulle bekämpas på tre fronter via operationer, strålning och cellgifter.
– Man ville bara att läkarna skulle säga att om du gör det kommer det att bli bra, men det gjorde de aldrig. Istället sade de att tar vi bort en av de tre sakerna, då dör du. Och det sade de till en tioåring. Det var inga krusiduller, minns Magnus Bergman.
Lillebror Victor har inte många minnen från den här tiden. För det mesta fick han stanna hemma hos mormor och morfar, men när Philip genomgick en andra operation fanns lillebror med på sjukhuset.
– Det var inte lätt för en sexåring att komma insladdande i sjukrummet med en fotboll sugen på att hitta på något kul, medan Philip låg med dräneringen i en hel vecka i ett nedsläckt rum och hade jätteont i huvudet, berättar Gabriella Bergman.
Lösningen blev Barncancerfondens syskonstödjare som såg till att familjen fick avlösning under månaderna i Umeå.
Vägen tillbaka har varit lång och mödosam. Med ett gåbord har Philip fått lära sig gå igen. Under de närmaste åren blev lillebror Victor en viktig kontakt med omvärlden.
– Jag minns hur vi en sommar bäddade ned Philip i en soffa på altanen för att han skulle få se hur Victor och hans kompisar badade i poolen. I det skedet hade han inte ork till något mer, minns Gabriella Bergman.
När läget var som allvarligast vägde Philip endast 25 kg. Han hade problem med ett ständigt illamående. Vid ett tillfälle räknade familjen antalet kräkningar till 56 stycken inom loppet av ett dygn.
Sjukdomen har fått familjen Bergman att bli en tajt enhet. Lillebror har tidigt fått lära sig att ta ansvar för sin bror, speciellt på morgonen när de varit ensamma hemma.
– Brorsan har betytt så mycket för mig. Han har alltid funnits där och hjälpt mig med frukosten, berättar Philip.
Otaliga matcher har utkämpats vid TV-spelet, men det råder en viss oklarhet vem som egentligen är regerande mästare.
– Min bror är en kämpe som aldrig ger upp, men oavsett vad han säger har han aldrig vunnit över mig, slår lillebror fast med eftertryck.
Philip Bergman har genom hård träning lyckats göra större framsteg än vad läkarna först trodde var möjligt. I dag har han fortfarande problem med balansen, men har ändå lärt sig att cykla och att åka alpint.
Trots sina skriv- och koncentrationssvårigheter är planen att ta studenten nästa sommar från handelsprogrammet på Strömbackaskolan.
– Philip har en låg orkeströskel. Ibland glömmer man bort det när livet rullar på rätt fort. Då tar det plötsligt stopp för honom och då stannar hela familjen av. Man går in i bubblan igen och väntar på besked från magnetröntgen och är rädd, säger Gabriella Bergman.
Victor Bergman går i åttonde klass på Solanderskolan. Han tycker att han har en annorlunda syn på livet än sina klasskamrater.
– Det har varit jobbiga år när brorsan fick äta så otroligt många mediciner. Jag klagar inte längre så mycket på småsaker för jag vet att hur illa man än kan må så har brorsan haft det hundra gånger värre.