Mohammad Toufic har fått nog. I december 2014 lämnade han sina två barn och sin gravida fru hemma i krigets Syrien. Nu är yngsta barnet ett och ett halvt år gammalt och de har inte setts än.
I maj i år fick Mohammad Toufic sitt uppehållstillstånd i Sverige. I juni blev ansökan för att få hit sina anhöriga klar. Då trodde han att allt skulle lösa sig snabbt.
– Det har ju gjorts en lång undersökning på mig redan, då behövs det ju inte på min familj också.
Men nu har hans familj i Syrien fått tid för intervju – i december 2017. Och han vet inte ens om familjen kan göra den intervjun.
– De måste åka till Jordanien och göra intervjun med svenska ambassaden. Det är inte så lätt för syrier att ta sig över gränsen där och det kommer att behövas en massa dokument som är svåra att lösa.
Så intervjun är inbokad 2017. Men frågan är när familjen verkligen kommer att återförenas.
– Min äldsta dotter är åtta år nu. Varje gång vi pratar säger jag åt henne att vi bara väntar på papprena. Men ett barn förstår ju inte, nu tror hon att jag ljuger. Jag vet inte vad jag ska säga längre, säger Mohammad Toufic.
Nu har han anmält Migrationsverket. Dels för tiden det tog att få sitt eget uppehållstillstånd, dels för hanteringen av hans anhöriga.
– Jag försöker med allt, för jag vet att jag har mina rättigheter när jag har fått uppehållstillståndet.
Mohammad Toufic är långt ifrån ensam med den här problematiken. När Kuriren kommer till asylboendet i Pajala för att träffa honom har han bjudit in tre andra syrier som också väntar på sina familjer. Läget är exakt likadant för dem – en väntar på sin man, en annan väntar på sin mamma. Ingen vet om deras familjer kan ta sig till Jordanien för intervjun med ambassaden.
– Jag vill bara vara med min familj, säger Khaled Al Asi som lämnade sin fru och sina två barn i oktober 2014.
Mohammad Toufics barn är nu ett och ett halt, fem och åtta år gamla. Om allt går väl är hans yngsta tre år när de ses för första gången. Han hoppas att det inte blir mer än så.
– Jag vet inte om alla svenskar förstår att vi syrier ger mer än vi tar här i Sverige. Men det är klart att jag tänker på dem hela tiden. Hur ska jag då kunna göra bra ifrån mig när jag ska läsa svenska i skolan eller om jag ska jobba när mitt huvud är någon helt annanstans?