Från Kalaharis öken till Pajala: Urberget lockade

Sedan årsskiftet hyr paret ett hus i den lilla byn Juhonpieti, en mil utanför Pajala. Här har de för första gången provat skotta snö, och upplevt norrsken. Nu väntar de på säsongens första, skira växtlighet. 

– Det har varit ganska skönt att se landskapet öppna sig, och att se fåglarna återvända har varit magiskt, säger Jakobus lyriskt.

Till vardags jobbar han som prospekteringsgeolog åt Kaunis Iron. Ett yrke som han fullkomligen älskar, som innebär att han är den som ska hitta nya fyndigheter åt gruvföretaget. Och som är själva orsaken till att paret i fjol upptäckte Pajala långt i norr. 

– Jag fick ett sms från ett rekryteringsföretag. Där stod att de letade efter geologer, berättar Jakobus vid köksbordet. 

Paret bodde då i den norra delen av Sydafrika, i en liten gruvstad i Kalahari ökenområde med ungefär 30 000 invånare. En trakt där sommartemperaturen kan stiga uppåt 45 grader på dagarna och ned mot -10 på nätterna, där bägge trivdes, där han hade en fast anställning och hon, som är examinerad agronom, drev ett eget företag med uppfödning och träning av hästar. Samtidigt väcktes något i dem av det korta meddelandet… 

– Vi har alltid gillat att resa och lära andra kulturer, säger Inka.

– Jag har dessutom alltid drömt om att få jobba i något av de nordliga länderna där berggrunden är flera miljoner år gammal, tillägger Jakobus.

Det här ledde till att duon beslöt sig för att åtminstone lyssna på rekryteringsföretaget. Något som slutade med en inbjudan från Kaunis Iron att besöka tornedalska Pajala i oktober.

– Tyvärr ställde corona till det. Så i slutändan blev det bara Inka som även har ett tyskt pass som kunde resa. Men det löste sig ändå ganska bra genom att jag hela tiden kunde vara med digitalt genom reality teknik, säger Jakobus. 

På programmet stod förutom besök på gruvarbetsplatsen rundturer i trakten, en träff med ordförande i Pajalas ridklubb och en hel del egen ”upptäckartid”.  Vilket resulterade i att paret fick uppleva årets första Pajalasnö och ett sprakande norrsken tillsammans, fast från två olika världsdelar. 

– Det var hisnande och nästan overkligt. Vid den tidpunkten blev vi ännu mer exalterade över att flytta, säger Jakobus. 

Sagt och gjort. Den 3:e januari i år, efter att Inkas tio hästar sålts eller stallats upp, blev drömmen verklighet! 11 mars anslöt parets två hundar och katten Vash (som flögs över från Sydafrika för en kostnad av 100 000 kronor!). Och den 12 mars föddes lilla underverket Freya på Gällivare lasarett.

– Kanske lite väl mycket på kort tid, men allt gick ju bra, säger en leende Inka som idag är föräldraledig, men överväger att starta en hästgård framöver. 

Jakobus, som hittills arbetat mycket med att ta borrprover, ser fram emot sommarsäsongen. 

Största skillnaderna med jobbet här och i Sydafrika? 

– Klimatet, främst. Här borrar man bara på vintern då marken är hård eftersom det annars fastnar. Sedan är tätheten av gruvpersonal mycket lägre här än i Sydafrika. 

Lönen för en geolog är ungefär densamma i bägge länderna. Men för gruvarbetare är nivån högre i Sverige. Om säkerhetstänket säger Jakobus att det är lika högt i de legala gruvorna i Sydafrika som i Sverige. Men att folk illegalt tar sig in i nedstängda diamant- och guldgruvor:

– Och det kan vara riktigt farligt.

Även om han håller med om att gruvverksamhet alltid orsakar en stor påverkan på naturen uppfattar han miljöreglerna i Sverige som betydligt striktare och hållbarhetstänket som större. Här ser han sin egen yrkesroll som en viktig pusselbit:  

– Får prospekteringsprocessen ta tid och görs på rätt sätt kan verksamheten ske under lång tid och få bygden att växa, i stället för att fyndigheter och pengar snabbt plockas ut och området överges.

Visste ni innan flytten att gruvans tillstånd kunde ha dragits in vid en domstolsprocess efter jul, och att det inte är klart med ett nytt tillstånd?   

– Ja, de från Kaunis Iron berättade om det. Men det kändes som om vi ändå måste prova ta chansen, säger Jakobus. 

Framtiden? 

– Vi ser fram emot att upptäcka omgivningarna under barmarkstid och att prova odla. I Kalahari är hettan en utmaning. Det blir spännande att se hur det är här, säger Inka.