Hans Oja har varit med i Römppäkommittén sedan starten 1987.
Tack vare festligheterna kring det årliga eventet träffade han Lena Neudatjina. En av de kvinnor som blev inbjudna till Pajala i slutet på 1980-talet var Lenas mamma.
- Det var ett tiotal lärarinnor som kom och en av dessa var Lenas mamma. När de åkt tillbaka till Sovjet bjöd de in oss, berättar Hans.
En skev bild
Han hade egentligen inte tänkt åka men kamraterna övertalade honom att följa med. Väl där träffade han Lena, blev förälskad men fick uppvakta henne flitigt. Det gillar hon fortfarande.
- Lena älskar när jag kommer med kaffe och frukost på sängen. På söndagarna brukar jag steka plättar och bära upp till henne.
Om Lena får välja serveras plättarna med grädde och sylt.
Under förra året rapporterades det i flera svenska medier att "fruimporten" ökat och att allt fler kvinnor råkar illa ut i sina relationer. Hans och Lena har läst om det och vet att det förekommer.
Men Hans funderar över medias ansvar för vad som lyfts fram.
- Det har blivit en skev bild att alla kvinnor som kommer hit har ett förflutet som prostituerade.
Förändrad attityd
I Ryssland är det en del av kulturen att klä upp sig om man ska ut eller väntar besök. Det är viktigt att se representativ ut.
Hans Oja minns att det inför Römppäviikko redan i tullen över till Sverige kunde bli problem om kvinnorna på bussen var uppklädda, speciellt i klackskor.
- Då var det färdigt. Det var ett tecken på att de var prostituerade.
Hans tror att det var en typisk 1990-tals attityd som har förändrats. Men han har varit med om att människor i hans närhet dragit egna slutsatser på grund av att hans sambo är från ett annat land. Känslan av att behöva förklara sig har känts orättvis.
- Vår dotter är född i Ryssland för att Lena ville det. Hon kände sig tryggare med språket. Men det fanns folk som ifrågasatte om det verkligen var min dotter bara för att hon föddes på ett ryskt BB.
Suddigare gräns
De verkar båda överens om att tiderna förändras. Hans Oja tycker att gränsen mellan manligt och kvinnligt blir allt suddigare och att det bara är någon enstaka man som lever upp till bilden av den typiska tornedalingen.
Lena skakar på huvudet och känner inte igen den stereotypa bilden av Norrbottensmannen. Hon undrar om det möjligtvis är samma sak som "machomannen" som tror att han kan allt.
I så fall är det en karaktär som går att hitta överallt, oavsett var man befinner sig.
Hans är mer bekant med begreppet, men det är ingenting han identifierat sig med.
- Jag har bakat och fixat i hemmet ända sedan jag var barn, säger han.
Fysisk skillnad
Lena har en teori om vad som skulle kunna vara anledningen till att denna nidbild etsat sig fast som någonting typiskt för Norrland.
- Skog och jakt är historiskt. Här är det närmare till naturen och det behövs fysisk kraft, säger hon.
Men det gäller inte bara männen. Hon upplever att de norrbottniska kvinnorna odlar mycket, sköter om sina trädgårdar och bakar mer än på andra platser som hon besökt. Lena föreställer sig att även det är förankrat till historiken kring livet på landsbygden.
De bollar sina funderingar om manligt och kvinnligt mellan varandra.
Lena tycker att kvinnor är "mjukare" i sättet att vara samtidigt som Hans konstaterar att det finns en sak som skiljer könen åt.
- Det vi aldrig kommer ifrån är den fysiska aspekten. Den är självklar. Lena är inte ute i skogen med mig till exempel, men hon gör andra saker som att måla och renovera i köket, säger Hans Oja.