Videon är inte längre tillgänglig
Här smäller det i november och många av dem som ska jobba med gruvan utanför Pajala är nu igång.
– Jag kan tänka mig att bo här, säger Camilla Johansson.
Förra Gällivarebon kommer närmast från Umeå, där hon läst geovetenskap och bott i sju år.
De 116.000 invånarna där byttes mot det ombyggda lärarrummet i skolan i Kihlangi, en by med invånarantal i nivå med en skolklass.
Denna dag står hon på platsen där gruvbrytningen i Tapuli inleds om två månader. Hade hon ställt sig där för två år sedan hade hon sjunkit. Då var här en myr, den är bortgrävd för att komma åt berget.
Marken är perforerad av borrhål. Fler blir det. Här ska det sprängas.
Allt eftersom går Northlands driftspersonal igång. Kuriren möter nyanländ arbetskraft i gula arbetskläder. Killar och tjejer.
Mascara på tjejer hos Northland får gubbar från gruvstrejken 1969 att framstå som från annat århundrade, vilket var fallet.
I en jätte från Caterpillar sitter Laura Alatalo, 20, från Pajala.
– Jag har varit här tidigare, åt Cliffton. Då körde jag vält. Nu truck. Jag hade som inga planer men det är svårt få jobb och det här är nära hem och man slipper flytta. Jag vill bo här, i alla fall tills vidare.
Kollegan Mia Lahti, 24, har bott i Luleå och Piteå men återvände.
– Ja, nu när det finns jobb. Jag är intresserad av hästar och tänkte bli hästskötare så jag gick Grans i Piteå. I Pajala händer det nu mer än tidigare, affärer har öppet till nio och det byggs bostäder.
Vägleda
Tillbaka på det blivande dagbrottet, där Camilla Johansson jobbar med kax, finkornigt material som kommer ur hålet när man borrar. Genom att studera det ges kollegor vägledning inför sprängning och bearbetning.
– Man kan till exempel se om det är järnmalm på toppen eller djupt nere.
Hon började för tre månader sedan och har alltså tagit sikte på ett yrkesliv i gruvindustrin.
– Arbetet stämmer ju med min geovetenskapliga bakgrund.