I Pajala har man två ambulansbilar. En bil går till klockan 16 på vardagar, medan den andra är bemannad dygnet runt. Då går det enkelt att räkna ut. Är en bil upptagen med att köra ut till en by som Junosuando för att sedan åka med patienten till Gällivare – då går det många timmar innan samma ambulansbil kan hämta upp en ny patient.
– Det är klart att avstånden är långa. När de åker härifrån blir de ju borta i flera timmar, säger Margaretha Alainentalo och fortsätter:
– Men då finns det närliggande ambulanser. SOS tittar då på var vår närmaste tillgängliga ambulans ligger, om det är i Övertorneå, Gällivare, Kiruna eller i Finland.
Det är en fråga som på sätt och vis alltid är aktuell, men som är svår att lösa: Ambulanser i glesbygden. Går det att skaffa fram fler? Thomas Schimke, medicinsk rådgivare på Pajala hälsocentral, tror inte det.
– Man säger att vården är likadan överallt, men det kan den inte vara när det är så här vi har det geografiskt. Jag tror inte att det är möjligt att ha en ambulans runt hörnet överallt i glesbygden, det är bara inte möjligt. Och vi hittar ingen personal heller, så en bil till skulle nog inte hjälpa.
Däremot menar Schimke att det är bra att räddningstjänsten kan vara först på plats i stället och att det bör finnas utbildad personal. Där har det fungerat bra i Junosuando, undantaget fallet för Maria Isaksson Fors, där något larm aldrig gick ut. Annars är det en resurs som ska användas.
– Vi är en extra resurs för ambulansen. Vi är tolv utbildade på byn som kan rycka ut när det behövs och det har fungerat väldigt bra, säger Åke Johdet, kårchef på Junosuandos räddningstjänst.