Det märktes att det slagits på stora trumman när det gällde att uppmärksamma festspelens 30- årsjubileum. In med dramatens Stina Ekblad och solister av yppersta klass. Fram med stora orkestern, pukor och trumpeter. Inte trycka på safeknappen utan uppföra verk som kräver teknisk skicklighet och samspelthet. Kvantitet blir inte alltid kvalitet men i dag blev resultatet en varierad, glad och inspirerande afton med en imponerande avslutning.
Stina Ekblad visar vad hur mycket en god presentatör kan bidra med. Med ledig stil, berättande, högstämd och anekdotisk, guidar hon oss genom det varierande landskapet och får oss att känna som att vi deltar i alldeles unik upplevelse.
Ett vildsint bergslandskap utgör de två stycken som Norrbottens kammarorkester framför på egen hand, Bruce Broughtons Mixed elements är en typisk (men en bra typ..) företrädare för den anglosaxiska modernismen, lite små dissonanser, men med livfull sälta. Fiesta av ungomen Jimmy Lopez (34 år) blandar på ett mycket inspirerande sätt element från konstmusik, latin och populärmusik. Musiken är ytterst rytmisk, klippmassiven skarpa kanter skär mot varandra och Anna- Maria Helsin leder med säker hand den komplexa musiken till en maffgi avlsutning, där jag kommer på mig själv att småstudsa i fåtöljen av svängighet.
Peters Matteis sånger blir som en välkommen lantlig idyll. Man kan bara imponeras av den mannens vackra stämma, det spelar ingen roll hur svagt, starkt, lågt eller högt han sjunger, hela tiden är han klang fylld av de vackraste färger. Hans röst är inte jättestarkt, i Florez och Blanzeflor försvinner han stundtals i orkestern, men styrkan ligger i stämmans färgpalett. Det ligger naturligtvis mycket träning bakom, men en sådan röst är också en gåva som givs mänskligheten några gånger per århundrade. Det är bara att andlöst tacka den högre makten att denna röst inkarnerats i en man från Gammelstad.
Haydns trumpetkonsert fick fick utgöra en färgrik blomsteräng. Ole Edvard Antonsen hade glimten i ögat och framförde en vital och energirik version där orkestern hakade på i samma anda. Ett extra plus för de originella kadensavsnitten som komponerats av Penderecki, lite lagom smårebelliskt med tillagda hornfanfarer som utgjorde välgörande färgklickar.
Men kvällens behållning blev ändå kvällens sista nummer; dubbelkonserten för violin och cello av Johannes Brahms.
Jag måste erkänna att jag var lite orolig på förhand. Just konserter kan kännas orepeterade, solisten kommer och har sin version, och orkestern sin och det finns ingen tid att länka ihop delarna. Till det ska läggas att detta sena verk, skulle jag är en av Brahms mer svårgestaltade verk. Rumphuggna teman, med betoningar på "fel taktslag" gör att musiken låter tungfotad om man man bara spelar som det står, det krävs att man spelar över takterna, i något slags rebbelisk nonchalans för att musiken ska lyfta, men då träder ett fantastiskt skogslandskap fram i all sin rikedom av knotiga kvistar, stora granar och fladdrande björkar. Men när cellisten Orfeo Mandozzi och violinisten Ulf Wallin börjar sina teman kommer magin. Salen förvandlas och är int längre en sal etan vi är uppenbarligen ute i nämnda natur. Varje ton är fyllda med den precisa uttryckskraft som krävs för att den varken ska vara torr eller överdriven. Orkestern känner definitivt av det speciella som händer, för de lyfter sig själva och driver temana framåt med största självklarhet i balans och klarhet så att jag utan tvekan kan utse detta framförande som den bästa konsert för soloinstrument jag hört orkestern framföra. En värdig avslutning på ett varierat landskap.