Vill man fånga det informationsövergödda nutidsörat är snarare en väl avvägd dos kvalitativ subtilitet att föredra, och när New Directions Festival försiktigt gläntade på portarna under torsdagen var det med en premiärkonsert som i sin kombination av konstnärlig kräsenhet och inbjudande anspråkslöshet förhoppningsvis var symptomatisk för det festivalpubliken kommer att få uppleva under de kommande dagarna.
Det handlar om Norrbotten NEOs framförande av Fredrik Hedelins Konsert för flöjt och kammarensemble, tio högkoncentrerade minuter som inleds med en pianofigur som kunnat vara plockad ur något av Bernhard Herrmanns banbrytande filmmusikalster, och som snabbt får sällskap av slagverk, stråkar och klarinett i muntert orosfylld esprit, varpå den pilande, liksom klagande flöjtstämma som är konsertens huvudaktör - trakterad av tonsättarens hustru Sara Hammarström - gör entré och hela ensembleekipaget beger sig iväg på en labyrintisk och sällsamt fängslande resa där stråkar och klarinett gång på gång väver klaustrofobiska spindelnät i vilka den välbekanta pianofiguren tumlar runt tillsammans med klonkande och rasslande slagverk och den ständigt närvarande flöjten. Ibland ökar tempot och rytmiska piano- och marimbadrillar går i hetsig diskussion med flöjten, medan stråkarna sveper förbi som ett gäckande spöktåg. Och så håller det på, variationsrikt och oavbrutet stimulerande - tills allt plötsligt är slut.
En ultrakort men innehållsrik musikalisk forsränning som åtföljs av ett seminarium med tonsättare Hedelin och två diskutanter - något som hänger samman med att konserten är en del av tonsättarens pågående avhandlingsarbete i musikalisk gestaltning, där Hedelin med utgångspunkt i sitt eget skapande ställer filosofiska frågor om musikens form.
”Istället för att betrakta musiken som något som utspelar sig över tid – som ett slags dramatiskt förlopp eller en berättelse – kan man se den som en tillblivelse som stammar ur ropet, där vi skall förstå ropet som något som förmår tilltala sig själv och i förlängningen även oss”, med Fredrik Hedelins egna ord.
Av utrymmesskäl avstår jag från försöka mig på en alltför förenklad sammanfattning av diskussionen utan nöjer mig med att konstatera att konserten och seminariet i all sin sympatiska blygsamhet var en fin inledning på vad som tveklöst får betraktas som en av de mer konstnärligt ambitiösa festivaler länet förärats på länge. More to come…