Deras dröm är att få bo i Luleå eller Piteå och arbeta inom sina yrken – han som distriktsveterinär, hon som apotekare. Och att barnen ska få fortsätta gå i skolan.
Målet, att få starta sina liv i Sverige, finns där hela tiden, men känns väldigt långt borta.
– Vi har många olika positiva saker att prata med dig om. Vi är mycket glada. Men det är lite som är negativt, säger Fahmi Alsharani.
Första gången vi träffades var ifjol somras på Hotell Nordkalotten i Luleå. Fahmi Alsharani och Shefa Abodaka genomförde tidningsintervjun helt på svenska som de lärt sig på egen hand på Internet.
För drygt 1,5 år sedan flydde de med barnen Salam och Rayan från ett krigshärjat Syrien. De färdades med gummibåt över Medelhavet och lyckades ta sig genom hela Europa med den stora flyktingströmmen i oktober 2015.
De första månaderna bodde de i Vimmerby, där barnen började i skolan och fick vänner. Men plötsligt kom beskedet att de skulle förflyttas till norra Sverige. Den 15 april i fjol installerade de sig in i sin bungalow på Pite havsbad. Barnen fick gå i en provisorisk skola, där ett pensionerade lärare ställde upp och undervisade ett par timmar per dagen.
Vuxna däremot har ingen rätt till språkundervisning, så Fahmi och Shefa gick sysslolösa.
Under sommaren när turisterna anlände till havsbadet fick de tillfälligt flytta till Hotell Nordkalotten, men till hösten kom de tillbaka igen. Någon månad in på höstterminen startade en skola på havsbadet och barnen fick börja från noll med svenskundervisningen – igen. Fortfarande hade Shefa och Fahmi ingen sysselsättning.
Under första halvåret kämpade de med näbbar och klor för att barnen skulle få en ordentlig skolgång. Alla barn på havsbadet gick endast i förberedelseklass ute på havsbadet med bara ett par lektioner om dagen.
I ren desperation gjorde de till sist en anmälan till Skolinspektionen. Efter myndighetens granskning fick Salam och Rayan i slutet av november börja i Pitholmsskolan tillsammans med svenska elever.
– Det är en jättebra skola, berättar Rayan.
– Vi har en jättebra fröken, tillägger Salam.
De hoppas att aldrig mer behöva byta skola.
– Det är jobbigt att leta efter nya kompisar hela tiden, säger Rayan.
I december kom glädjens dag, då de fick beskedet att hela familjen hade beviljats uppehållstillstånd.
Allting såg ut att vara på väg att lösa sig och hoppet tändes om att få komma igång med livet i Sverige.
Först blev det ingen skillnad alls, men två månader senare fick de sina personnummer och därigenom kunde Shefa och Fahmi börja studera svenska för invandrare.
Men det finns ett hinder i vägen för dem. Resorna till stan. Eftersom de inte har fått flytta ut i någon egen bostad i kommunen lever de på samma bidrag från Migrationsverket som när de var asylsökande.
De har fått låna en gammal bil av svenska vänner som vill underlätta deras liv.
– Det är trevligt folk i Sverige. Vi har fått låna dator också, för det är svårt att studera på mobiltelefon. Vi måste säga tack till dem, säger Fahmi leende.
Problemet är bara att de inte har råd att tanka bilen så ofta som det behövs.
– Vi åker till SFI ett par dagar i veckan. Det är mycket dyrt med bensin. Vi har inte råd att åka till stan varje dag, säger Fahmi.
Samma svenska vänner ordnade en praktikplats åt honom hos distriktsveterinären i Öjebyn. Han gladde sig åt möjligheten att komma ut och träffa kollegor. Men Öjebyn ligger en bra bit bort och han blev tvungen att avbryta praktiken.
– Vi vill gärna flytta in till en egen lägenhet i Piteå men vi vet inte när det ska hända. Det finns lediga lägenheter i HSB alldeles nära barnens skola, men vi har hört att man måste ha fast jobb för att få bo där, säger Fahmi.
– De ska hjälpa oss, men inte nu. Vi måste vänta, vänta, vänta. Det finns människor här som fått uppehållstillstånd för sju månader sedan, de bor fortfarande kvar, säger Shefa.
Shefa fyller 45 år idag och Rayan har tagit hem påskpyssel från skolan som han ger henne i födelsedagspresent.
Fahmi är ett par år äldre.
De har fått höra att det tar ungefär fyra år innan man kan börja arbeta som veterinär eller apotekare i Sverige. Först ska de läsa svenska i två år. Sedan ska de skaffa sig svenska yrkeslegitimationer, vilket tar ytterligare två år.
Det knackar på dörren. Det är Birgit och Bernt Flodström från Jävrebyn kommer på besök för att gratulera Shefa. Paret har försökt hjälpa dem att söka bostad i Piteå men det har inte lyckats.
– Det är katastrof, säger Bernt.
– Vi hoppas verkligen att de får stanna i den här kommunen. De är så kära för oss, säger Birgit.