Spansk fluga surrar somrigt

Spanska flugan är en ursprungligen tysk fars, från 1913, författad av Franz Arnold och Ernst Bach och uppsatt ett oräkneligt antal gånger sedan dess; här i Sverige är kanske uppsättningarna med, respektive, Carl-Gustaf Lindstedt och Nils Poppe allra mest välbekanta. Och om man säger så: Spanska flugan är rolig. Förväntad, pålitlig, ihärdig och förutsägbar; 25 procent av vardera proportionen. Det är närmast omöjligt att misslyckas med den; om man som medverkande befinner sig på det rätta spelhumöret och förmedlar sjok av detta till publiken. Då är risken överhängande att det går som på räls. Och de medverkande i teaterföreningen Karlberg, som spelar Spanska flugan som sin 15:e sommaruppsättning, misslyckas med - ingenting alls. Nada. Nothing. Nicht. Det här är uppenbarligen gänget som har repeterat, under regissören Thomas Krantz nitiska övervakning, fram till den punkt där Krantz kan komma och väcka var och en av dem vid 03.30-tiden på natten och resolut kräva "BÖRJA !" av dem. Och de gör det. Korrekt och utan knot. Krantz har också, med uppenbar känsla för feeling (Bert Karlssons uttryck) ombesörjt manusbearbetningen av klassikern. Och då har vi tilldelats en fluga som surrar delvis på Pitemål och med nyväckta associationer samt även modern attityd. I alla fall: framgångsrikt. Och gediget roande. Scenografin i stycket innehåller fyra dörrar och det springs i och igenom dem alla samt slås även i dem, så hårt att hela scenografin tremulerar. Det är ju den sortens fars: springa-och-slå-i-dörrar-aktiviteter honoreras. Den ena försvinner ut genom en dörr och kommer in genom en annan, som den andre nyss försvann ut genom och så vidare. Spanska flugan kan sägas gissla med, håna och skämta med den tyska biedermeier-borgerlighetens dubbelmoral och uppblåsta värderingar à la det vilhelminska 1910-talet. Fast dessa ironier går ju bra att förankra i vilken tid som helst. Här är det lite obestämbart 1950-tal, fast med gott om korsreferenser till diverse andra decennier också. I alla fall: den stiffe senapsfabrikören Klinker (Thomas Krantz) har en fager dotter Paula (Johanna Lundberg), som är otillåtet förälskad i den flirtige advokaten Fritz Gerland (Erik Brännström) som i sin tur och... och... och... Det är rätt meningslöst och inte det minsta roligt att gå igenom hela dramaturgin i Spanska flugan. Huvudsaken är att den accelererar upp i önskad styrfart och puttrar på i två timmar. Vilket den absolut gör. Men det bör också gemytligt påpekas att Siw Öhman, som fabrikör Klinkers lagvigda, oförfärat bräker på rejäl pitbondska; att Magnus Cleve är en väldigt framgångsrik snubblare; att Hannah Öhman och Johanna Lundberg är två underbart söta och begåvade tjejer och matchar varandra snyggt även spelmässigt; att Sixten Renquist ännu en gång ger det listiga rävbeteendet genuin karaktär; att Anette Boströms robusta piga nästan fixar svängdörr med sina kraftfulla dörrstängningar och att Stefan Alenius stjäl applåder hur mycket och hur ofta som helst, som den beställ- och inställsamme ärkefjanten Anton Tideman. En tjejtrio dansar snyggt och hela ensemblen bryter vid olika tillfällen ut i effektiv schlagersång (inte minst Sixten Renquists version av Karl Gerhards Jazzgossen är en sann fullträff) och myggen höll sig någorlunda i schack på premiärkvällen och varmkorven i pausen hade man kunnat trycka i sig hur mycket som helst av - så: Detta måste ju då förvisso kunna refereras till som en ovanligt omhändertagande sorts frilufts- och sommarunderhållning? Just det ja.

Spansk fluga surrar somrigt

Rolf Nilsén har varit på sommarteater och sett klassikern Spanska Flugan, uppdaterad med modern attityd och Pitemål. Resultatet? Professionellt och underhållande.