Uggla gjorde ingen besviken
Nyligen fyllda 54-åringen (två veckor yngre än denne rapportör) Magnus Uggla bär upp sina mörka solglasögon med uppenbar heder och river igenom sin repertoar av feta hits, med samma uppenbara heder - och lagom mycket punkattityd därtill.
Foto: Sara Moritz
Nu åker han omkring med det band som han skaffade sig via TV-serien Var fan är mitt band? och jag lyckas i alla fall skymta honom då och, mellan några björkgrenar, från min position rätt långt bak i smeten (längre fram är det aldrig aktuellt att ens försöka ta sig).Men två lyckliga tonårspojkar äntrar gemensamt en lyktstolpe och svajar (gemensamt, det också) omkring i den medan Fula gubbar trycks fram på scenen.Och långa rader med tjejer och killar kopplade i armkrok eller hand i hand kommer störtande. Rakt in i publikvallen. Några höggravida tjejer finns också på plats. De kommande barnen får sig alltså en rejäl dos Uggla som spis, redan innan det blir aktuellt med någon modersmjölk.Fulländad publikdomptör
Det är rätt kul att Uggla också sjunger Jag skiter i allt. Från en 54-årings perspektiv. Ungefär som när Roger Daltrey i The Who, vid drygt 60, fortfarande sjunger Hope I Die Before I Get Old i My Generation.Uggla är ändå under alla omständigheter en fulländad publikdomptör som triumferande lägger fram Nu har farsan laddat bössan, Trubaduren, Nitar och läder och andra nitroglycerintindrande stänkare, till mängdens vrålande lycksalighet.Inga inställsamma konstigheter alls - bara dundrande rakt på.
Så jobbar vi med nyheter