Hon kallar sin mamma "Lejoninnan från Norr", men det fanns en tid då hennes och moders relation inte var friktionsfri. De osynliga banden mellan mamma och dotter har dock alltid funnits där som ett kit. Än idag, trots att Maj-Lis Persson inte längre finns i livet, finns banden kvar - lika starka. Maj-Lis gick bort på kvinnodagen för ett år sedan.
Familjens hem i Puottaure är den centrala platsen i den här historien om Susanna Åhléns mamma. Som också är en berättelse om en svunnen tid. Huset är byggt 1936 genom Susannas morfar, Albert Mårds arbetsinsatser och kontakter. Han kom ursprungligen från Ytteresse i Finland.
– Han flydde egentligen för han var med i det där otäcka finska inbördeskriget 1917, som stod mellan "de vita" och "de röda". Han var bara 18-19 år när han tillsammans med några kamrater rodde över till Sverige, berättar Susanna Åhlén.
När han kom till Sverige fann han sin försörjning genom att jobba som järnvägsrallare. Han var med och byggde inlandsbanan från Katrineholm ända upp till Kåbdalis. Orten blev en viktig knutpunkt för inlandsbanan. I Kåbdalis reste man en minnessten 1986 till minne av stationens invigning 50 år tidigare. Då var Susanna och hennes mamma där.
I början av 1900-talet var Puottaure en jordbruksbygd. Det fanns flera stora hemmansägare i byn och Susannas mormor, Augusta Holmström, kom från en av de stora släktena.
– Hon och hennes syster var lite äventyrliga av sig och sökte sig till kockyrket. De ville se något annat än hembygden och var kokerskor både åt vattenrallare och järnvägsrallare. Mormor hamnade i samma arbetslag som morfar, som var lagets arbetsledare.
Det uppstod tycke mellan de två och Susannas mamma, Maj-Lis, föddes i Sveg. Där blev hon kvar i många år eftersom föräldrarna följde med järnvägsbygget norrut.
– När järnvägen kom till Kåbdalis sa mormor att hon ville stanna och då ombesörjde morfar byggandet av huset till dem. De flyttade in 1936 och då var mamma 14 år. Före det vet jag inte så mycket om hennes liv. Hon har varit ganska förtegen om det.
Susanna tror att hennes mammas barndom präglade henne och säger att det inte kan ha varit så lätt.
– Mormor var liten och tunn som en fjällbjörk, men seg. Ingen satte sig på henne och det har gått i arv. Mamma fick det och jag fick det också. Man viker inte ned sig och är ingen dörrmatta. Man har ett människovärde, säger Susanna och förklarar att hennes mamma hade skinn på näsan och var tuff som attsingen.
– Morfar har alltid varit en viktig del i mammas liv. När hon bara var 16 år bestämde mamma sig för att ordna sin egen försörjning och öppnade en Konsumfilial här i huset. Morfar skrev på som förmyndare, men det var hon som drev butiken. Av honom fick hon en gammal herrcykel, som hon använde för att köra ut varor till de äldre i byn.
Maj-Lis sålde hembakt bröd och bjöd kunderna på fika.
– Att ge det där lilla extra var så naturligt för henne.
Något år senare träffade Maj-Lis en man, Alrik Persson.
– Det hettade till rejält och när hon var 18 år gifte de sig. Så då fick de återigen skriva till Kungs eftersom hon inte var myndig och morfar fick godkänna att de gifte sig. Hon valde Alrik som sin make och tänkte att han var rejäl och snäll.
Året var 1940 och det var krig i Europa. Det var beredskapstider och Alrik Persson kallades in. Kvar i Puottaure var Susannas mamma och mormor. Det var i den vevan som Maj-Lis Persson började köra taxi, som en av de första kvinnliga taxichaufförerna i Sverige. En av taxibilarna var en sjusitsig Buick med telefon från framsätet till baksätet.
– Det var en diplomatbil från Stockholm.
Hur hade hon fått tag i den?– Inte vet jag, säger Susanna och skrattar.
Maj-Lis Persson körde även vintertid. Hon lade då på snökedjorna och spände fast plogen själv när det behövdes.
– Sedan bad hon en bön och hoppades att allt skulle gå bra.
Susanna Åhlén berättar att mamman körde det mesta i sin taxibil, både människor och djur. Sjuktransporter var nog vanligast. Maj-Lis körde även akuta sjukfall till Bodens lasarett, tio mil enkel resa. Byns präst var också en flitig kund och förstås beredskapsgubbar, vattenrallare med flera.
– Mamma var så snygg och tunn, så karlarna trodde väl att de kunde göra som de ville med henne, men nej, nej. Hon for till en bilverkstad i Boden och skulle byta bromsbackar eller nåt på bilen och då sa de på verkstaden att de inte hade tid. Hon satte sig och väntade, men hade en körning och ilsknade väl till. Hon bad om en arbetsoverall och så körde hon in sin bil på en smörjbrygga. Hon bytte bromsbackarna och killarna bara gapade, what!
På den tiden fanns det taxirörelse både i Kroktjärn och Snesudden.
– Jag är så glad att jag hittat mammas saker från den tiden. Bil- och motorintresset fick hon från morfar. Han ägde en mc, som hon gärna hon åkte med på. Då var Puottaure och andra närliggande byar en levande och blomstrande bygd.
Maj-Lis och Alrik Persson hade taxirörelse till och med 1952. Susannas barndomshem har inhyst olika verksamheter. Där har funnits rum för resande och varit barnbespisning när skolan brann.
– Mamma höll även kurser i vävning, dans och keramik. Hon var väldigt uppskattad för hon fixade allting. Från början av 50-talet och ända tills vi flyttade 1966 ansvarade hon för poststationen. Det blev navet och samlingspunkten i byn. Vänthallen inredde hon till kombinerat bibliotek och kafé. Hon var en riktig entreprenör.
Maj-Lis Persson gjorde det hon ville. Enligt Susanna var det inte så lätt att få henne att berätta om sig själv, sitt liv och barndomen i Sveg.
– Hon ville i första hand ordna det bra för andra och släppte inte in någon, utan berättade på sina egna villkor. Fast det här med taxin var hon stolt över. Expressen var upp hit och intervjuade henne, så det delade hon med sig av.
Maj-Lis Persson hade även behörighet för lastbil och lade körkortet på hyllan först vid 82 års ålder.
Susanna beskriver sin mamma som lite av en främmande fågel i byn.
– Hon var väldigt stark. Det var nog ingen som kom henne riktigt nära.
Alrik Persson jobbade i byggbranschen med Norrbotten som arbetsfält och var oftast borta hela veckorna. När Susanna gick på högstadiet i Vuollerim, kände hennes mamma att hon skulle bli kvar ensam i byn när Susanna gick ut nian och förmodligen skulle börja på något gymnasium på någon annan ort.
– Då bestämde hon sig för att flytta sin familj och då flyttade vi till Umeå.
Efter 20 år återvände hennes föräldrar, då som pensionärer, till hembygden och vandrade igen på välkända, upptrampade stigar.
– Det har mamma berättat, att det enda hon ångrar är att hon lämnade Puottaure.
Susanna har präglats oerhört starkt av sin mamma trots att hon flyttade hemifrån som 15-åring.
– Hon uppfostrade mig till att bli stark och självständig. Hon sa alltid att jag fick klara mig själv för att hon inte hade tid. Hon litade stenhårt på att jag skulle klara mig, även när jag bodde 100 mil hemifrån i Stockholm. Mamma är här, säger hon och klappar med handen på sin vänstra axel.
Hon hör alltid sin mammas röst; att hon inte ska vara rädd, att hon kommer att klara de utmaningar hon har framför sig och att det kommer att lösa sig.
Föräldrahemmet tog Susanna över redan 1982. Huset kallas "Mårds", efter Maj-Lis far, Albert Mård.
– Jag köpte det. Det var också mammas beslut. Jag kan tänka mig att hon gjorde det för att hon kände att jag behövde den här basen. Enda kravet var att jag skulle komma hit en gång om året och vara med henne. Vi skulle vårstäda, fixa huset och ha vår vecka tillsammans. Hon släppte mig aldrig.
Susanna vill eller kan inte förändra speciellt mycket i sitt barndomshem. Hennes mamma finns kvar i väggarna.
– Det är så mycket mamma och pappa här.
Maj-Lis Persson dog den 8 mars 2017 på kvinnodagen. Då var hon 95 år och bodde på Edestrands äldreboende i Harads.
Hon var stark in i det sista, säger Susanna Åhlén när hon tårögd berättar om moderns sista tid i livet.
– Hon var en otrolig människa. Jag förstår inte var hon fick sin styrka ifrån. Själv sa hon att det var det finska arvet som slog igenom.