En aspekt som lätt glöms bort när det gäller autofiktion är att även den är en del av ett samspel. Genrens paradox är att ett individuellt liv skildras inom vissa ramar (som bokformatet) och strukturer (narrativ vi har tillgång till genom språket). Det ligger nära till hands att tro att dess stoff är något annat, en representativ återgivning av ett liv i alla dess elementära partiklar. Men författaren gör något; den skapar sitt jag.

Tanken slår mig när jag läser den irländska författaren Emilie Pines debutbok "Allt jag inte kan säga". Jag slås av hur viktigt ett sammanhängande livsnarrativ är för en människa. Här försöker berättarjaget retroaktivt sy ihop sitt liv.

Pine skriver i en litterär tradition där allt vad det är att vara kvinna (vad det nu är) skärskådas, blottläggs och tragglas. Men medan författare som Sheila Heti synar moderskapet från sin egen utkiksplats, finns hos Pine en större perspektivrikedom, ödmjukhet och medvetenhet kring utformningen. I sex essäer skriver jaget om olika perioder i sitt liv. I den första insjuknar pappan i leversvikt. De båda döttrarna reser till Grekland, dit pappan har tagit sin tillflykt och bor sedan många år.

Artikelbild

| Emilie Pine har för sin debut "Allt jag inte kan säga" prisats som årets nykomling i hemlandet Irland.

Sjukhusvistelsen på Korfu innebär ett tumultartat möte med en undermålig sjukvård, men även en emotionell konfrontation med pappan, som så många gånger har valt alkoholen före familjen. Skrivandet öppnar dock för försoning: "När jag försöker att inte bara läsa honom, som jag alltid har gjort, utan nu också skriva honom, ser jag bortom min fördömelse av hans alkoholism." Det är en fin essä om medberoende.

Efterföljande essäer handlar om skamfylld menstruation. Om hur infertiliteten påverkar den kvinnliga självbilden. Om kvinnokroppen. En kropp som lider, straffas och används som maktmedel. Om självdestruktiva tonår med droger, festande och sex. Allt för att täcka över känslan av att vara värdelös. Om våldtäkter.

I sin iver att förstå alla sidor av sitt liv, drivs jaget av något som liknar svart nyfikenhet. Hon frågar sig: "Hur kan det ha känts för mina föräldrar?" Tendensen att ifrågasätta varje utsaga med en motreplik är något som utmärker boken. (Det märks att Pine är docent i dramatik.)

Hon skriver rakt på sak utan självömkan, vilket är bokens stora behållning. Hon skildrar dilemmat "vara kvinna" väl: "Naturligtvis är denna paranoia, att jag inte är tillräckligt feminin, inte tillräckligt åtråvärd, inte tillräckligt bra, det ultimata uttrycket för femininitet. Denna paranoia är en avgörande del av hur kvinnor kontrolleras. Och av hur vi kontrollerar oss själva." Rösten är angelägen men språket välavvägt, en del av bokens själ som översättaren Matilda Södergran fångar sömlöst. Essäerna blir något mer än en historia om Emilie Pines liv – snarare en mångdimensionell skildring av en kvinnas liv. Inte konstigt att samlingen har lästs av så många. Uppenbarligen har den hög igenkänningsfaktor.

Samtidigt säger hon inget nytt. Jag tänker att boken snarare bör läsas av män, för att få insyn i ett kvinnligt perspektiv.

Framförallt tror jag att boken var viktig för Pine själv att skriva. Som sagt är hon dramatiker och det märks att hon vill skapa en sammanhängande berättelse om sitt liv och i förlängningen om kvinnan. En berättelse vi har hört förut. Den som söker mer revolutionerande narrativ om kvinnor får leta vidare – och det finns ju många, många fler.