Musik Kammarorkestern inleder vårsäsongen med en brakmiddag inspirerad av det franska klangköket, dirigerad och vältaligt presenterad av Petter Sundkvist och med violinisten Brusk Zanganeh som solist. Som aptitretande förrätt serveras ”Persuasion”, ett mångfacetterat stycke nutida klangfröjd signerat Britta Byström, som på ett lika otvunget som kompromisslöst sätt förenar ett nutida musiktänk med äldre romantiska tongångar. Eleganta tonala aftonklänningar rivs upp av stråkar vassa som vore de hämtade ur soundtracket till ”Psycho”, och i den spänningsmättade ljudbilden strösslas det med pizzicatoplink, slagverksplock och dovt myndiga blås. Härligt!

Därefter äntrar kvällens huvudperson scenen. Med spelsug i blick och stråken och felan i högsta hugg spiller den godmodigt leende Brusk Zanganeh inget krut på verbala utläggningar utan drar oss omgående, likt en silkesmaskarnas överbefälhavare, in i det hektiska förfärdigandet av den oändligt nyansrika klangvävnad som utgörs av Camille Saint-Saëns ”Introduction et Rondo Capriccioso”, en gungande droskfärd genom en pastoral fransk landsbygd, där Zanganehs fiol gör fjärilspiruetter i perfekt samspel med den övriga instrumentsvärmen, och litet senare i Saint-Saëns ”Havanaise” tar sig fiolmästare Zanganeh en svängom med en ur orkesterskocken destillerad stråkkvartett, som en ensam, vemodigt struttande dans i en guldglänsande balsal.

Efter orkesterns snygga tagning på österrikaren Franz Shrekers ”Valse lente” avrundas kvällen med ett närmast skamlöst njutbart stycke jag tidigare haft förmånen att avnjuta – eller snarare glupa i mig – i kammarorkesterns fulländade tolkning, Francis Poulencs espritfyllt eklektiska ”Sinfonietta” från 1947. Som en varsamt inslagen ask med utsökta franska praliner! Petter Sundkvist påpekar att till det uppfriskande med Poulencs verk hör att han inte värjde sig för det som kunde uppfattas som klyschigt, melodramatiskt eller rapsodiskt – helheten blev ändå i hans konstförfarna händer en magiskt lustfylld djupdykning i ett klangernas skimrande korallrev, där det melodramatiska medelst en dos eftertänksam melankoli renas till äkta känslor och där även den gåshud vi alla erfar är hundraprocentigt äkta.

I förhandspresentationen av Brusk Zanganeh berättas om hur hans väg till konstmusiken gick via den kurdiska folk- och improvisationsmusik han kom i kontakt med i barndomshemmet, liksom om hans arbete med såväl svenska som kurdiska ungdomar. Även om jag väntat mig en konsertkväll som på ett mer personligt sätt anknöt till Brusk Zanganeh, hans erfarenheter av och tankar kring musik, antingen genom egna presentationer eller i repertoarvalet, var det hela en utsökt afton, där vi fick oss till livs några rediga doser musikmagi förmedlade av en genomsympatisk virtuos som med sin lika lätta som precisa mästarhand visade vägen genom tonernas labyrint. Och en målgruppsanpassningens guldstjärna till Norrbottensmusiken för det goda initiativet att bjuda in en hyfsat stor skara yngre publikförmågor att lyssna – och förhoppningsvis inspireras.