Hon sover med den i sängen och upptäcker så småningom att det ligger något som ser ut som metallbitar i nallens mage. Bitarna är så heta att hon bränner sig på dem. Senare kommer flickans vän, den snart femtonårige Igor Samojlov, att finna henne död bland träden, med ett stort svart hål i sidan.

Året är 1982 och händelsen tystas ned av staten och i synnerhet av en KGB-agent som under årtionden framöver kommer att uppsöka Igor med en agenda som inte bara rör den döda flickan.

Igor och hans vänner Gleb och Vadim växer upp i det lilla samhället Kysjtym. Samhället visar sig ligga bredvid den topphemliga kärnkraftsanläggningen Majak med tillhörande stängd stad som inte finns utmärkt på någon karta.

På ett hustak träffas vännerna, röker papyross och diskuterar eventuella statliga experiment med utomjordingar, mystiska sken över skogen och serietidningar från västvärlden – som bara kan köpas på svarta marknaden. Det enda som vännerna inte vågar tala om är flickan Olgas död. Men Igor kan inte släppa det. Och han kan heller inte undgå doften av damm hos sjövattnet vid sommarstället.

"Det finns någonting här. Man märker det så tydligt. På skogarna, träden, sakerna som händer. Tänk bara på alla de missbildade barnen." Kring denna mening kretsar Anna Focks tredje roman "Väderfenomen".

Anna Fock debuterade med den prisade romanen "Absolut noll" (2013) som utspelar sig i S:t Petersburgs gayvärld. Med nya romanen "Väderfenomen" återvänder hon till det Ryssland som hon själv säger sig vara oförklarligt besatt av. Det är en besatthet som smittar av sig på läsaren och som i hennes romaner nästan blir till en egen litterär stil.

Hon är en suverän berättare och romanens tajming är perfekt – kärnkraft och Sovjet har nyligen fått ett uppsving i populärkulturen, kanske som symbol för människans alltför djupa avtryck på jorden. Senast var det Johan Rencks tv-serie "Chernobyl" som lockade stor publik.

"Väderfenomen" har just ett skimmer av filmisk stämning, Fock fokuserar adjektiven på hur ljuset faller på tingen som omger bokens figurer, deras relationer och inte minst på platserna där se vistas. Språket är enkelt vackert och liksom helt friktionsfritt, något som också gör berättelsen högst levande.

Om en roman kan beskrivas som hundra procent rysk utan att vara det så ingår "Väderfenomen" i den kategorin. Här kryllar av sovjetisk rekvisita; komsomol, papyross, kummunalka, datja, grafit, vodka, och matköer. Men Anna Fock förklarar ingenting, vilket paradoxalt nog är till romanens fördel, eftersom fiktionen då aldrig bryts. Här finns varken drag av romantisering eller exotifiering.

Det var länge sedan som namn på personer i en roman kändes så besjälade som i "Väderfenomen". Och det märks att författaren är djupt fäst vid sina romanfigurer. Hon skulle nog ha kunnat skriva flera tusentals sidor om dem. Baksidan är att den magnetiska spänningen och det angenäma tempo som genomsyrar bokens två första delarna tyvärr förlorar något av sin densitet mot slutet.

Sägas bör att "Väderfenomen" inte bara är en historia om spåren av en kärnkraftskatastrof i det gamla Sovjet, lika mycket är romanen en historia om identitetssökande, om punkmusik och den vidunderliga kraft som uppstår ur vänskap och kärlek. Och det är de fenomenen som gör Anna Focks ryska saga helt oemotståndlig.