2015 fortsatte David Lagercrantz Stieg Larssons Millenniumserie. Boken hette "Det som inte dödar oss". Redan där fanns en ton som motsade det bultande våldet.

Från första stund reagerade jag mot det befängda i att Lagercrantz och hans förlag helt sonika tog över Stieg Larssons hela koncept. "Stöld" var det ord som föresvävade mig. Nu har jag vant mig och kan inte annat än ryckas med.

I hans tredje bok, "Hon som måste dö", som blir hans sista om Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist, är människans moraliska ställningstagande huvudtema. Till det som Lagercrantz tar upp hör vår rätt till värdighet i döden, hur skuld och skam kan bryta ner en människa och hur också hårdnackat hat kan perforeras av minnesglimtar.

"Hon som måste dö" saknar den kyliga hettan hos sin förebild men lever på andra kvaliteter, som framhävandet av människans sårbarhet och uppvisandet av vardagen med geggiga badrum, tonåringar sammanväxta med sina mobiler, förälskelse och ensamhet.

En okänd tiggare hittas död i Stockholm, mördad visar det sig. Han bär en svindyr täckjacka mitt i smällheta sommaren. Det är upptakten. Snart är man fångad av dramat. Tiggaren visar sig vara en sherpa inblandad i ett dödsdrama på Mount Everest, där Sveriges försvarsminister spelade en roll som han fram till nu hållit hemlig. Gangsters med fingrarna i världsekonomin skymtar.

Ingenting skulle ha kommit upp till ytan om inte rättsläkaren Fredrika Nyman fått tiggaren på sitt bord. Utan namn och utan fingrar och tår ligger hans utsatta kropp där och hon tänker: "Vad har du varit med om, gamle vän?" Hon ger sig den på att ge honom identitet och värdighet i döden och ringer Mikael Blomkvist, vars namn tiggaren har på en lapp i fickan. Mikael triggar Lisbeth som knappar på sin dator. Vips, så vet hon. Den döde var vägvisare mot Mount Everests topp.

Han lät en gång en bergsbestigare dö för att rädda livet på en annan. Tystad och tillintetgjord av skuld går han i bitar och betraktas som galen. Hans förbannelse är att ingen lyssnar på honom när han vill bekänna vad han har gjort. Händelsen för honom till Sverige.

Parallellt med dramat på Himalaya och mordet i Stockholm beskrivs Lisbeth Salanders personliga vendetta mot sin "förkrossande" vackra syster, vars hela livsinnehåll är att synas och beundras. Systern var fadern Zalas älskling och vill se Lisbeth död, ända sedan denna som barn dödade fadern efter det att han år ut och år in misshandlat och förgripit sig på modern.

Nu vänder Lisbeth historien och blir förföljaren. Vid en kändisfest i Moskva tänker hon döda systern men kan inte. Ur minnestöcknet framträder barndomens syster, familjens verkliga offer, inte bara sexuellt utnyttjad av fadern utan också övergiven av Lisbeth och modern.

Dessa inre dramer är bokens nerv och inte storyn om Mikael Blomkvists försök att punktera ryska trollfabriker, där desinformation fabriceras. Varken otäcka tortyrscener där samme Mikael inbjuds till den "ordlösa smärtan" eller den blodiga upplösningen, utspelad i ett nedlagt glasbruk, där Lisbeth brakar in på motorcykel och vänder historien, kan konkurrera med skeendena mellan och inom människorna.

När Lagercrantz beskriver det kärleksmöte i "desperation och hemlöshet" som Lisbeth har med sin älskarinna eller ger glimtar från Mount Everest där ihjälfrusna klättrare, omöjliga att få ner, ligger som bevis på mänsklig dårskap, det är då han når fram till mer än att bara kittla läsarens hunger efter spänning.