Sissel Kyrkjebø
Anders Ekborg
Stefan Gunnarsson
Storforsen
Onsdag 11/7-07
Var det någon som någonstans tyckte "gnissel" angående Sissel, så tyckte denne någon i så fall så eftertryckligt fel som bara möjligt är.
I långa stycken var ju egentligen det här så värkande och evighetsmässigt vackert så att man bara kände för att knäppa ihop händerna och slänga sig, så där lite lagom spontant, i den närbelägna Storforsen.
Sissel Kyrkjebø, i oskuldsfullt vitt så när som på den svarta t-tröjan, gjorde exakt det som förväntades av henne. Och omkring 3.500 personer i publiken (på medhavda solstolar, på sitt- och liggunderlag, på filtar, sittande på spångar och direkt i klippskrevorna samt i rullstolar) instämde i detta och lät de uppskattande applåderna rulla fram mot henne i så pass stor omfattning att konserten inte slutade förrän vid pass 22.30 (cirka). Fast då gavs det ju plats för Anders Ekborg och Stefan Gunnarsson också. Förstås.
Sissel Kyrkjebø, definitivt något av Norges välklingande stämma i världen, kan sjunga så vackert att Storforsen nästan vrider av sig själv och stannar upp. I ren respekt.
Hon har sällskap av exempelvis ståbasist, violinist och en flicka som positionerat sig på scenen med sin harpa. En majoritet av musikerna verkade heta Germund och så även violinisten, som demonstrerade klart livsfarliga tendenser när han solo-spelade som värsta Näcken.
Repertoaren inleddes med ett potpourri av Vårvindar friska och Den första gång jag såg dig och därefter (kanske för att vi inte skulle glömma bort att vi ändå befann oss i Norrbotten och att midsommar faktiskt har passerats!) Hymn To Winter och så på det musik som inspirerats av den ryske tonsättaren Mussorgskijs Bilder från en utställning. Därmed hade kvalitetsribban placerats stadigt just där den sedan skulle fortsätta att befinna sig. Resten av kvällen.
Och ur Sissel Kyrkjebø mun kom vokala delikatesser som Innerst i själen, det sorgesamt romantiska temat ur TV-serien Mistrals dotter, den trevligt sprättande Kitchen Polka, gamla 60-talshiten Sukiyaki, Saras Song (lika med en vaggvisa till yngsta dottern) och en myckenhet av flera andra meditativa Sissel-ögonblick också.
Man kan, bör och ska absolut tala om en Sissel-succé i Storforsen för denna sommar-konsert.
Och när hon, av bara farten liksom, satte in även den ständigt gångbara Idas sommarvisa i helheten - då sjöng även de tre små tjejerna på filten och under det röda paraplyet i närheten av där jag satt med.
Vackert, som sagt. Mycket vackert. Men jag erkänner att ibland så missade jag övergången från en melodi till nästa. De var helt enkelt för lika varandra. Men det var ju ingenting att ta livet av sig för. Bara att medietera sig bort, någonstans, med Sissel som kvalitetsguide.
Men Stefan Gunnarsson, som inledde kvällen, fick också han värme och sympati från cirka 3.500 personer.
Claptons Change the World, Lisa Nilssons Himlen runt hörnet, gamle Eltons Your Song, Stevie Ray Vaughans Pride and Joy och en artig nick till publiken, där ett utskott nära scenen önskade sig - och delgavs - både My Way och We Are the World, försäkrade TV-programmet Så ska det låta om höga tittarsiffror framledes också.
Och Anders Ekborg, som egentligen fick alldeles för lite utrymme, fyllde ändå det han fick med enbart ärkekvalitet: Vinden i min själ (den svenska versionen av The Windmills of Your Mind), sjok ur musikalerna Jekyll och Hyde och Les Miserables. Senare kallades han också in för att sjunga duett med Sissel i Du är den ende.
Mot slutet av kvällen blev det regntunga skyar men då hade vi ändå delat ett slags otvetydig kollektiv upplevelse med varandra, vi cirka 3.500 som var där, på onsdagskvällen.
Vackert så.

PS. En extra värmande tanke till den i senapsgul jacka försedde vakt som med väderkvarnssvängande armar myndigt förklarade att "nej, ni FÅR INTE köra längre fram - ni MÅSTE PARKERA HÄR - det FINNS INTE NÅGRA PLATSER". Detta sedan jag, mycket civiliserat, undrat om vi kunde få köra så långt fram mot ingången som möjligt, eftersom jag har ett mycket changerat högerben och skulle uppskatta detta? Sedan visade det sig ju att det fanns lediga platser längre fram och samme vakt förklarade då tjänstvilligt att visst hade vi kunnat få använda en handikapplats - om vi bara hade kommit i tid ... Då är det bara att be om ursäkt men - inte ens för Sissel Kyrkjebø har vi faktiskt möjlighet att anslå större delen av en hel arbetsdag. Men jag ägnade många varma tankar till denne exemplariske vakt, som uppenbarligen njöt ohämmat av all den tillfälliga makt som han tyckte sig vara innehavare av, under den nära döden-upplevelse det var att ta sig upp ur den gryta där konserten hölls. Tack för det! DS.