Pugh är en grym bokning. En liten tripp nerför memory lane var nog precis vad som behövdes för att blidka festivalens finansiärer och få dem att skjuta till även i fortsättningen. Han drog förmodligen också den största (och äldsta) publiken under hela helgen. Synd bara att det är så himla ruttet allting. Som ett enda stort gubbrockigt anti-klimax. Så risigt, trött och slött. Det var inte "Pugh -69" som stod på scen utan snarare "Pugh - snart 69 år". Jojje Wadenius är självklart sådär musikutbildat "bättre än Janne Schaffer"-duktig. Hans gitarrsolon är kvalificerade och helt klart konsertens största behållning fast det säger egentligen inte så mycket. Duktigt och snabbt är faktiskt inte särskilt synonymt med bra. Och Janne "Loffe" Carlssons trumspel är i dag långt ifrån Sveriges bästa. Han verkade ha dålig koll på låtarna och vid varje byte mellan vers och refräng så tar det någon takt innan han kommer på om han ska spela p hi-hat eller cymbal. Följden blev mest ett riktningslöst och jazzsvagt vispande på trummorna. Och Pugh själv, han var bara märklig. Den ungdomliga punkhungern är långt borta och de var inte alls på hugget. Istället var de bara här för att plocka hem nostalgipoäng. Och jag är inte dummare än att jag förstår att nostalgin inte har någon effekt på mig även om jag gillar Pughs tidiga skivor. Men ändå: det här var bara impotent. Smärtsamt påtaglig schmostalgi.
