32-åriga Emma Lundbäck Wredenberg möter upp i dörren till huset i Piteå med sin fyra månader gamla dotter Klara i sin famn.
Det har gått snart tolv år sedan hon försvann från sportens rampljus. Men på köksbordet ligger klippboken framme med gamla minnen från skidkarriären som var över vid 21 års ålder.
Hon bläddrar i den tjocka boken med alla tidningsklipp från tidig ålder.
Första texten är ett urklipp från hennes första lopp då hon i Bergnäsets AIK:s dress slutade tvåa bakom Antnäs BK:s Anna Lång. Hon skrattar till.
– Jag vann inte och var gravt chockad. Det minns jag, säger 32-åringen och fortsätter:
– En sådan här bok var ju kul då. Men man har förstått nu vad den var med och skapade tillsammans med allt annat.
Ganska snabbt var det inte bara på resultatsidorna som läsaren kunde följa hennes framfart.
– När jag var nio år kunde de där rubrikerna komma, säger Emma Lundbäck Wredenberg och pekar på några urklipp som berättar att hon är dotter till skidlegendarerna Sven-Åke Lundbäck och Lena Carlzon-Lundbäck.
På nästa sida är hon tio år och rubriken lyder: "Skidor i blodet".
Hon bläddrar vidare: "Emma i fädernas spår".
– Då var jag elva år, säger hon och byter till en annan sida.
– Här är ett "Hemma hos-reportage" när jag är tolv år. Och här, när pappa blev utsedd till århundrades idrottare i Norrbotten, var jag en av stjärnorna i nästa generation. Då var jag 13.
Hon tittar ner och visar rubriken: "Emma för traditionerna vidare."
– Det ville jag också. Jag skulle bli skidåkare och jag ville vinna OS-guld i Vancouver (2010), säger hon.
– Jag tyckte om att tävla och var en "duktig flicka". Jag växte tidigt och var jättestor när jag gick i femman. Jag hade 39 i skostorlek och var ungefär lika lång som jag är nu. Det gjorde att jag var duktig – jag lärde mig att vara bra i ung ålder.
Hon gillade också uppmärksamheten. Den var beroendeframkallande.
– Då fanns inte sociala medier och då blev det typ: "Tidningen, hallå här är jag". Det var ju vardag för mig eftersom att den kom i så tidig ålder. Om jag inte presterade resultat fick jag inte vara med i tidningen. Man blev ju nästan någon form av exhibitionist, säger hon och fortsätter:
– Det var en kul tid samtidigt som det byggdes upp en prestationsidentitet. Jag skulle bara bli bäst.
Emma Lundbäck Wredenberg är noggrann med att poängtera att hon aldrig kände sig pressad av sina föräldrar.
– De var bara glada över att jag ville åka skidor som de också gillade. De kunde snarare vara oroliga över det där snacket om att jag skulle vinna allt, säger hon.
– Däremot var det jobbigt att det alltid fanns förväntningar utifrån på mig. Dessutom hade jag väldigt hög press på mig själv, jag förväntade mig att jag själv skulle leva upp till allt.
Under karriären gick det inte en tävling utan att hon påmindes om sitt ursprung.
– Det var till och med så att pappa någon gång gick in till speakern och bad dem hålla käften när "stamtavlan" drogs upp inför start.
I början av tonåren började hennes prestationskrav utformas till en börda.
– Jag fick jätteproblem om jag inte var bäst. Efter tävlingarna kunde jag inte svara på hur det hade gått förrän jag hade sett resultatlistorna, säger hon.
– Tänk om jag skulle säga att det gick jättebra och så hade jag "bara" blivit tvåa. Det hade känts pinsamt. Jag funderade aldrig över min egen prestation. Känslan var alltid beroende av vad någon annan presterade.
Hon berättar även om hur hon ofta innan start garderade sig med att berätta för alla hur dåligt det kändes bara för att alla skulle veta varför det eventuellt gick dåligt.
Ingen visste om hur hon kände under tonåren. Utåt sett var skidåkaren Emma Lundbäck, som hon beskriver det själv, hur cool som helst. Det där med nervositet var ett ord som inte fanns i hennes vokabulär.
– Men sanningen är att jag alltid var nervös. Och jag tyckte inte alls att det var roligt att tävla längre. Men jag kände pressen att upprätthålla att jag var bäst. Jag började tänka: "Jag ska vinna OS-guld i Vancouver och sedan kan jag sluta". Då kan jag fira och ha tid över till allt jag verkligen vill göra, säger hon.
Ingen annan visste vilka tankar som snurrade i hennes huvud. Hon dolde sin prestationsångest väldigt väl.
– För mig själv också. Jag hade en bild av mig själv som jättestark – att jag var hur cool som helst. Jag ville inte inse att jag var nervös eller rädd. Eller att det var jobbigt, allting tryckte jag ned ganska effektivt.
Även utanför skidspåren var det likadant. I skolan till exempel.
– Jag hade bra betyg, men hade alltid en inre press att prestera. Det var jättejobbigt om jag inte fick alla rätt på proven och jag gjorde alltid jämförelsen med alla andra, säger hon.
– Det var samma känsla när jag skulle köra bil och ta körkort. Jag har sällan velat göra saker jag inte är bra på. Så kan det fortfarande vara, men jag är mycket, mycket bättre på att inte vara sådan. Jag har insett vad det leder till.
Extra jobbigt att upprätthålla fasaden blev det när hon drabbades av astma som 14-åring. Det påverkade både resultatmässigt och mentalt.
– Det var väldigt tungt. Jag var sjuk på tävlingarna jag skulle vinna. Det var flera junior-SM och JVM jag inte kunde tävla eller göra mig själv rättvisa på grund av sjukdomar.
Men det var inte bara astman som ställde till det.
Under gymnasiet började hon studera vid idrottsprogrammet i Luleå där större delen av klassen var fotbollsspelare hon inte kände sedan tidigare.
– Jag trivdes inte alls. Jag kom inte riktigt in i klassen och mådde jättedåligt av det. Då började det komma: "Men om jag är smalare, mer vältränad och bättre än alla andra så blir det bra". Jag började äta sämre
och blev oftare sjuk.
I trean bytte hon till skidgymnasiet i Gällivare. Flytten till Malmfälten blev till det sämre.
– Jag gick ner tio kilo på ett halvår när inte mamma lagade maten åt mig längre.
Hon lyckades dock dölja sitt viktbortfall för nära och kära.
– Jag har varit bra på att dölja saker och det var inget undantag. Mamma och pappa har sagt: "Men Gud, varför sa du inget?", säger hon och fortsätter:
– Varför skulle jag säga det? Jag åt ju när jag var hemma. Jag åt för lite när jag var i Gällivare och tränade på elitnivå. Det var aldrig så att jag gick och spydde efter maten.
Under den tiden gjorde hon en kostmätning som visade att hon vägde för lite. Men när dietisten kollade mätningen visade den att hon snarare åt nästan för mycket.
– Grejen var bara att kostmätningen gjordes när jag var hemma i Luleå hos mamma och pappa.
Precis som med prestationsångesten höll hon sina ätstörningar för sig själv.
– Det var egentligen bara kompisarna, mamma och pappa som sa att jag hade för smala lår. De försökte få mig att äta bättre. Jag kan inte komma ihåg att någon tränare på gymnasiet eller i juniorlandslaget sa något om det, säger hon och fortsätter:
– Jag fattade inte ens själv att jag mådde dåligt när jag gick ned tio kilo. Sedan var jag oproportionerligt nöjd över att gå ned i vikt, det fanns något osunt där.
På den tiden var psykisk ohälsa och ätstörningar inget som man pratade om menar den förre skidåkaren.
– Ätstörningar kände man till, men jag hade ju inte anorexia. Så det var inget konstigt, säger Emma Lundbäck Wredenberg.
– Jag vet att det var några alpintjejer som "försvann" eftersom att de inte vägde någonting. Men det var ingenting man pratade högt om på skidgymnasiet. Där var det snarare så att ledare gick och nöp killarna i sidan och sa: "Jajjemensan, då ska vi se. Du kommer inte att bli nå bra i vinter, eller?"
I skidspåren gick det tyngre. Efter att ha missat delar av junior-VM 2005 på grund av influensa och inte kunnat göra sig själv rättvisa siktade hon på upprättelse i slovenska Kranj under vintern 2006.
– Men just innan junior-VM fick jag mykoplasma, en slags lunginflammation, och jag minns hur jag grät och kände: "Det här är inte värt det, det här är inte roligt". Glädjen dog rejält.
I stället fick hon se klasskamraten, den ett år yngre, Charlotte Kalla vinna JVM-guld i Slovenien.
– Vi var kompisar och jag stod och hoppade och jublade. Men samtidigt var det en tagg i hjärtat: "Men det var ju jag som skulle vinna det där."
Fyra år senare skulle det visa sig att det var Kalla som klev upp överst på pallen under OS i Vancouver. Inte Emma Lundbäck Wredenberg.
Trots problemen valde hon att som 20-åring skriva på för Piteå Elit under våren 2006. Under sommaren flyttade hon tillfälligt till mamma och pappa i Luleå innan flyttlasset gick vidare till Östersund under hösten.
– Jag sommarjobbade på First camp (Arcus camping i Luleå) och åt jättemycket wienerbröd och drack slush. Då gick jag nog upp sex av mina kilon (skratt), säger hon och fortsätter:
– Där och då insåg nog jag att det även finns ett liv efter skidåkningen. Att det var något annat jag skulle göra i livet.
Men hon ville ändå ge skidåkningen en sista chans.
– Men jag hade väldigt svårt att motivera mig själv att ens träna. Det var sådan prestationsångest, det var inte roligt att tävla längre.
Trots det lyckades hon vinna guld i U23-SM, SM-guld i stafett och SM-brons i sprintstafett som förstaårssenior.
– Jag åkte jättebra och bodde hemma. Jag kände mig trygg, säger hon och fortsätter:
– Men då kom rubrikerna: "Åh, nu är Emma äntligen tillbaka". Då kände jag otrolig press igen och kände: "Nej, jag tror inte jag är det."
Sedan gick det snabbt utför. Någon vecka senare, under Sverigecupen i Filipstad, satt 20-åringen i skogen och grät innan start och funderade över hur hon skulle lyckas smita från skidstadion utan att någon märkte det. Skidåkaren hade fått nog.
– Jag kände att jag inte ville tävla något mer. Det ska inte vara tårar. Och jag tyckte inte det var roligt.
Hon fortsätter:
– Det är inte värt något OS-guld om man inte tycker det är kul. Bara press och stress. Det var jättejobbigt att inte vara bäst längre. Det var tufft att säga att jag inte kommer att ta några fler SM-guld. Jag kommer inte bli bäst – jag ska sluta.
Emma Lundbäck Wredenberg berättar att hon träffade sin nuvarande man Sebastian Wredenberg strax innan sin sista säsong. Han fick henne att inse att hon hade en fasad utåt och inte visade vad hon kände eller tänkte. Han fick henne att sluta följa "mallen" som hon hade bestämt att skidåkaren Emma Lundbäck skulle utformas efter.
– Sebastian såg igenom mig ganska snabbt och sa: "Men sluta med det du håller på med". Sluta svamla och låtsas – det var en ögonöppnare för mig, säger hon.
Hon lade av efter säsongen 2006/2007. Men problemen försvann inte automatiskt.
– Prestationshetsen kring träning och tävling försvinner. Men då har man skola och jobb i stället att ta itu med, även i det vardagliga behöver man lära sig att man inte alltid måste vara bäst, säger hon.
– Jag har alltid varit driven. En riktig "prestationsprinsessa" och "duktig flicka" – att inte göra ett bra jobb finns inte för mig och det kan vara en bra egenskap som tar en långt. Men samtidigt får man vara väldigt medveten om hur det kan påverka. Det är något jag får jobba med fortfarande.
32-åringen fortsätter:
– Det är en lång resa som fortfarande inte är helt färdig. Men jag har blivit mycket bättre på att acceptera att jag inte kan vara bäst på allt.
Efter skidkarriären har Emma Lundbäck Wredenberg tagit professionell hjälp för att lära känna sig själv.
– Jag har mått dåligt i perioder med ångest och det kan fortfarande leva kvar. Jag jobbar med mig själv och har kommit långt med självinsikten, säger hon och fortsätter:
– Jag har nog användning av min "killerinstinkt".
Hon har läst tidigare artiklar i Sportens serie: "Vi kan också må dåligt" och menar att det är nyttigt att allting kommer upp till ytan.
– Yelverton Tegner sa: "Elitidrott är inte hälsosamt". Och det är ju inte det. Varken fysiskt eller psykiskt, säger hon.
– Jag vet att fler idrottare arbetar med mentala coacher och jag tror det är en väldigt bra grej. Och det är bra att många berättar sina historier för allmänheten. Idrottare har känslor och det kan göra ont med prestationskrav.
Hon fortsätter:
– Medvetenheten är nog mycket större i dag än när jag slutade för tolv år sedan. Jag hör att man jobbar mer med fokus på prestationer – inte enbart på resultat. Jag vill tro att mycket är bättre i dag än när jag var aktiv.