Deras längtan efter kunskap går närmast att ta på. Det är en symbolmättad, närmast ikonisk bild av vad samhället ser som viktigast. Barnen, den kommande generationen, symbolen för framtidstro. Det är inristat i vårt DNA och så är det ju även för oss här uppe i trygga, stabila Sverige.

Skolan är själva sinnebilden för hopp, för utveckling, för en möjlig tillvaro. På mitten av 1800-talet när industrialismen växte så det knakade och befolkningen ökade starkt, då kämpade liberala och socialdemokratiska reformivrare mot kyrka och de konservativa för en allmän och likvärdig skola. Skolan som möjlig bildningsresa och hävstång upp ur fattigdom och ”bli vid din läst”.

Luleå kommun har ekonomiska problem påstås det. Och det må vara sant och visst. Det må även vara sant och visst att det är klokt av våra förtroendevalda att arbeta förebyggande mot framtida möjliga problem. Det är en sida av myntet. Den andra är förstås att politiker vet att allt i botten handlar om prioriteringar. Politik är att vilja. Och att välja. Och det finns alltid alternativ.

Artikelbild

| Krönikören Andreas Hoffsten

Nu har Socialdemokraterna och Moderaterna tillsammans valt att släcka det hoppet för olika delar av Luleå när exempelvis Vitåskolan ska läggas ner till hösten som följd av beslut i barn- och utbildningsnämnden. Och nu stiger ilskan längs älvdalarna. Ord står mot ord och det bollas friskt med siffror och begrepp. ”Barnen har rätt till kvalificerade lärare” säger några; ”är fem mils enkel resa med buss rimligt för en sjuåring?” frågar andra. Skyttegravarna liknar alltmer de i Verdun 1916. Förtroendet är på nollpunkten. Kommunikation och dialog var obefintlig innan beslutet togs och här har förstås politikerna ett ansvar. För som vi alla vet handlar ju inte detta enkom om skolan utan i lika hög grad om vilket Luleå vi önskar leva i. Och vad som egentligen ligger i begreppet modernitet.

Är det en allt överskuggande urbanisering som är Luleås framtid och signum? Eller är det klokare (och modernare?) att bredda utbudet till att omfatta såväl klackskor på Storgatan som blötmyrar vid rogivande skogar, för inflyttningssugna till kommunen att lockas av? Är det inte detta det handlar om och som vi borde prata om?

Dock, tiden hastar men som Winston Churchill lär ha sagt: Det krävs mod för att stå upp och tala ut, men det krävs lika mycket mod att sitta ner och lyssna.