Den femte Klusterfestivalens tema var slagverk och slagverk fanns med i samtliga akter i Kulturens hus under festivalens andra och tredje dag.

Fredagen började med 20-minuters-operan Vad man måste av Paula af Malmborg Ward på resturangscenen med Duo Ego. Slagverkaren Per Sjögren beledsagade mezzosopranen Monica Danielson, som axlade en jätteroll med dramatiskt utspel, bärig stämma och enastående diktion. I kompositörens lätt absurda libretto (efter texter av Lina Ekdahl och Philippe Delerm) gick vartenda ord fram. I centrum för ”handlingen” det förkastliga förtärandet av en banana split med vispgrädde serverad på fat …

Två personer på lilla salens betydligt större scen inledde kvällen med en enastående konsert. Det är något mycket speciellt med det kammarmusikaliska samspelet mellan systrarna Erika (slagverk) och Karolina (cello) Öhman i UmeDuo. Duon har fått flera utmärkelser och stipendier och turnerat flitigt också internationellt. Fyra av konsertens sex nummer var skrivna direkt för duon. Att slagverk har en rik klangrepertoar framgår liksom av instrumentariet på scenen, men jag tror mig inte tidigare ha upplevt vibrafon spelad med två stråkar! En cello kan också låta på väldigt många sätt och stråken användas upp och ner. Malin Bångs Arching återgav soundet från en instrumentbyggar-verkstad med arbetsbordet uppmickat, där Erika trakterade såg, rasp och sandpapper!

Artikelbild

| ”Realtidsmusik”. Från Berlins experimentmusikscen kom gruppen Perlonex till Klusterfestivalen: Ignaz Schick live-elektronik, Burkhard Beins trummor, Jörg Maria Zeger gitarr.

Det är säkert delvis en generationsfråga, men sinus-sus och basbrus i ständigt crescendo upplever jag snarast som tortyr; livet är för kort för hörselskyddsmusik. Jag lämnade därför den tyska gruppen Perlonex, de må vara hur stora som helst på den tyska experimentmusikscenen, och jag avstod också från deras föreläsning på lördagseftermiddagen.

Däremot hörde jag Duo Ego igen, men nu inte med samma förtjusning. Fem kompositioner framfördes i biblioteket med avsikten att lyfta fram böckerna och orden, men det var konstiga ord och främmande språk och själva lokalen hade behövt lite mer av John Cages 4´33” (=tystnad); hans musik i två av verken var dock sångbar. Det mesta av poesin gick mig annars förbi.

Norrbotten NEO är husband för både Kulturens hus och Klusterfestivalen. Sex verk spelades. Jag fångades mest av Pär Lindgrens Aliti (”Medan vi andas”) och så av Kim Hellgrens fenomenala violaspel i ett solostycke tillägnat henne av kompositören Clint Needham.

Timslång paus mellan kvällsföreställningarna, baren i loungen öppen, och tid för slagverksöverraskningar, suveräna uppvisningar av Reactor Percussion Duo, Daniel Saur och Roberto Hérnandez Soto. På fredagen kongas och claves i en rumba av Roberto Vizcaino och på lördagen sista satsen ur Saurs ”Chrystal Dreams”, en svit för glasinstrument, det vill säga vanliga flaskor och skålar – och ett tvättmaskinsfönster!

Mats/Morgan Band avslutade festivalen och drog dess största ungdomliga publik.