Jag minns att jag ligger i vårt tv-rum och ser en rysk film. Det händer nästan ingenting. Bilderna är helt stillastående.

En man tittar in i kameran, ser på mig genom tv-rutan. Öppnar munnen. Säger ingenting. Stänger munnen. Öppnar den igen.

Mannen stirrar i vad som känns som minuter. Jag upptäcker plötsligt att det inte är filmmusiken jag hör. För det finns ingen filmmusik. Det är mina egna hjärtslag som låter. Sedan slutar filmen och alla sändningar på tv upphör.

Artikelbild

Jag tror att den här långsamheten, den här tystnaden och den här tråkigheten präglade min generation. Och jag tror att den fortfarande gör det. Att det är detta som är anledningen till att vi blivit så maniskt besatta av våra telefoner och allt som finns i dem. Glädjen över allt som rör sig.

Vi flyr inte bara från stunden, vi flyr också (fortfarande) från det vi växte upp med. Men samtidigt är det intressant hur vi ständigt söker oss till det radikalt motsatta.

Om jag på 70-talet kunde se ett program som ”Fönster mot tv-världen” (som visade vad folk såg på tv i andra länder) och drömma om ett liv där det ständigt flimrade förföriskt från tv-rummet, eller bli jublande glad när närradion kom eller när Music Box eller MTV introducerades på de då nya kabalkanalerna, så var det ju just motsatser jag sökte: rörelse, liv, färg, ljud. Allt annat än en tyst, långsam och stillastående svartvit film från något östland, som följdes av en veckas väntan på nästa film.

Och antagligen hade det med samma logik gått att räkna ut vad vi skulle drömma om i en värld som ser ut som vår. Där vi effektivt raderat alla mikropauser från våra dagar (stå i kassan på ICA – kolla Facebook, åka rulltrappa – kolla Youtube, åka pendeltåg – kolla Twitter, och så vidare) och där vi egentligen aldrig någonsin mer behöver ha tråkigt på det sättet vi hade det förr.

Ja, vad är det vi drömmer om i en sådan värld?

Två ögon tittar in i kameran, ser på mig genom tv-rutan. Öppnar munnen. Säger ingenting. Stänger munnen. Öppnar den igen.

Det är 2019 och det är häpnadsväckande att plötsligt höra sina egna hjärtslag igen. Men det är ingen rysk skådespelare som ser på mig genom tv-rutan, utan en älg.

Slow-tv, ett begrepp som populariserades av norsk tv, har under våren fått sitt genomslag även i Sverige, med ”Den stora älgvandringen”. Programmet strömmades i tre veckor och totalt tittade svenskarna mer än 4,6 miljoner timmar. På oftast ingenting alls.

Nu vill tittarna ha mer. ”Folk har skrivit in med förslag på allt från laxvandring, bäverhydda, ugglebon, örnnästet och allt möjligt”, säger projektledaren Johan Erhag till Aftonbladet. I en värld där allt alltid kan hända, drömmer vi uppenbarligen att inget längre ska göra det.