För den som inte känner till historien bakom jättetalangens otroligt tuffa år kan jag bara säga att hälften antagligen hade varit långt mycket mer än nog.
Att som elitidrottare i en konditionskrävande sport som längdskidåkning drabbas av ätstörningar är ofattbart tungt. Att sedan få det när man laddar upp för ett stort mästerskap, vilket var fallet för Henriksson, spär liksom bara på eländet.
Givetvis hamnade sporten i andra hand, men det är enkelt för mig att säga. Hur Sofia själv resonerade lämnar jag därhän då jag inte har en enda aning. Tänk dig själv att träna stenhårt flera hundra timmar varje år och sedan mötas av den motgången.
Ända sedan hon publicerade följande rader på sin blogg har hennes vardag handlat om något annat än vallor.
”När jag ett par dagar innan vi skulle åka iväg till Kazakstan och U23 VM fick beskedet att jag blivit för tunn och inte skulle få tillåtelse att åka kändes det till en början som allt rasade”, skrev hon i mars 2015.
Att Henriksson efter detta skulle vara tillbaka i landslaget innan året var över trodde jag aldrig. Jag är dock övertygad om att landslagsledningen behandlat ärendet med dubbla bomullshandskar och att man verkligen har vägt in alla eventuella parametrar i beslutet att låta henne tävla i världscupen igen.
Hennes helger denna vinter har faktiskt skvallrat om att återkomsten har gått mycket snabbare än vad många trodde och mycket bättre än vad någon trodde. I Bruksvallarna var hon trea efter Ida Ingmarsdotter och segraren Charlotte Kalla. Helgen efter i Skandinaviska cupen så slog hon till och vann 10 kilometer klassiskt och det i ett motstånd som bara är ett steg under världscupen.
Jag vet inte hur många gånger jag kommer att skriva detta ord, men det kommer aldrig få samma innebörd igen.
Imponerande.
Att det är ett dilemma råder inget tvivel om. Henrikssons ätstörning hade antagligen inte varit en ätstörning om inte Henriksson hade varit en elitidrottare. Då hade näringsintaget säkert varit helt i sin ordning, men när det kommer till elitidrottare så gäller helt andra parametrar än för oss andra.
Det kanske finns en positiv sida i det hela och det är att folk runt omkring dessa idrottare blir varse om att problemet är verkligt.
Det som gör mig än mer orolig är alla dessa unga människor som inte har kunnigt folk runt sig som slår larm i tid. Ätstörningar är antagligen långt mycket vanligare än vad vi i våra värsta fantasier kan föreställa oss.
I min senaste intervju med Sofia Henriksson pratade vi om uttagningen till Toblach och där sa den nu 21-årige Henriksson en sak som jag aldrig tänkt på.
”Nyckeln till att jag har kommit tillbaka så bra som jag har gjort är nog att jag har tagit det försiktigt. Det går aldrig att träna igen förlorad tid för då sänker du dig själv”.
Desto mer jag tänker på det ju mer imponerad blir jag. Att en ung elitidrottare med framtiden utstakad för sig tar ett beslut som grundar sig på något som går helt emot vad en skidåkare i världseliten förväntas göra är inget annat än starkt.
Jag hoppas att Sofia Henriksson blir en modell för hur dessa fall ska handskas med. Jag förstår givetvis att det inte är direkt överförbart på alla, men om bara alla får historien berättad för sig så kanske, kanske.
Jag tror att vi kommer få ta del av fler historier som den om Sofia Henriksson och jag kan bara be till någon högre makt för att de får samma indikationer som Sofia Henriksson fick och att dessa också kommer i tid.
Det finns gånger då idrotten bara blir en parantes.
Så var det för Sofia Henriksson tidigare i år och så var det för konståkaren Alexander Majorov som fick veta att en benmärgstransplantation från honom skulle kunna hjälpa hans pappa som drabbats av en ovanlig form av blodcancer.