Videon är inte längre tillgänglig
Turbåten MS/Eskil stannar till i Bullerhamnsviken som ligger på Småskärs sydvästra sida. På andra sidan ön, en inte alltför lång promenad genom skogen, så finns Kyrkviken. Uppe på en höjd, längst in i den smala viken, ligger kapellet som är ett populärt utflyktsmål och uppfördes någon gång kring 1720-talet. Fortfarande hålls det en och annan gudstjänst här.
Inne i det vackra gamla kapellet sitter Sara Viklund och Evelina Öhman. De är stugvärdar på Småskär vilket betyder att de tar emot turbåten MS/Eskil och deras passagerare i Bullerhamnsviken och hjälper dem till stugorna och om de behöver någon annan hjälp.
– Det är det bästa sommarjobbet, konstaterar Sara Viklund som var värd på Småskär även förra året.
Just i dag har de tagit en promenad till kapellet med systrarna Ulla och Gunilla Björk. Det finns lite tid för utflykter, turbåten har sina fasta tider och däremellan så finns utrymme för annat.
– Ja, verkligen. Vi kan gå runt en del, bara vi har jobbtelefonen med oss, säger Evelina Öhman.
Namnet Småskär kommer av att det innan landhöjningen gjort sitt var flera små skär tätt intill varandra, numera har öarna växt ihop och bildat en av Luleås mest stugtäta och aktiva öar i ytterskärgården. Landhöjningen har stugägarna i Kyrkviken märkt av. De har fått muddra viken för att kunna ta sig in med båtar och sjöbodarna ligger betydligt längre från vattenlinjen nu än förr.
Landhöjningen är svår att rå på, däremot går det att bevara byggnaderna som finns.
Leif Johansson har stuga nästan längst in i viken och han pratar engagerat om Kyrkvikens fortlevnad och framtid. Det hade ju varit fint att muddra på nytt i viken men det kostar förmodligen skjortan, men ett stort och aktuellt problem är byggförbudet. Just nu pågår ett ärende där en stugägare i Kyrkviken vill bygga upp en sjöbod på en plats där det tidigare stått en bod. Men han har fått nej av kommunen, trots att den ska byggas i samma stil som de andra.
Det retar Leif Johansson som tycker att folk ska få bygga sjöbodar så att viken bevaras för framtiden.
– Det här är ju ett gammalt fiskeläge. Det är ingen som kommer bygga några kråkslott eller målar kåken blå, konstaterar Leif Johansson.
Kapellet uppfördes kring 1720 men redan då var Kyrkviken ett gammalt fiskeläge, troligtvis har det varit verksamhet i viken redan på 1500-talet. I Karin och Leif Johanssons orginalstuga hittade de ett par brädor med information om dess historia och då stämmer 1500-talet ganska bra.
I sjöbodan så har han järnkoll på sina prylar – och det finns en hel del av dem.
– Om det är någon i viken som saknar något så kommer de till mig. Jag har allt, konstaterar han innan han kommer med en befogad varning.
– Passa huvvä!
Nej, sjöbodar håller inte direkt dagens standardmått vad gäller dörrar så det är lågt värre. Det är lätt att bli slagen av Kyrkvikens lugn och skönhet men det är lika lätt att bli knockad av sjöboden om man inte passar sig. Om de låga dörröppningarna kunde tala hade de förmodligen gapskrattat rått åt alla skallar som slagit i genom åren.
Men vi klarar oss.
Det är inga pampiga kåkar som ryms i den charmiga lilla viken. Små stugor, ofta med en sjöbod nere vi vattnet. Några i bättre skick än andra. Ner i vattnet simmar mängder av spigg inne vid strandkanten och de sticker i väg som pilar när de blir skrämda.
Leifs fru, Karin, har fångat många av vikens spigg. Hon var ute i Kyrkviken första gången redan som fyra månaders bäbis och hon har sett viken förändrats.
Men jämfört med förändringarna på andra håll, som inne i Luleå, så är det trots allt små skillnader.
– Då har det stått ganska stilla här. Båtarna är bättre nu, det går fort ut och fort in. Annars har det stått ganska still, säger hon.
Som så många andra skärgårdsmänniskor så har hon blivit präglad av livet vid vattnet. Det går som inte att vara utan det, då fattas något.
– Man längtar hit. Jag har alltid varit här så det är en del nostalgi också, säger Karin Johansson.
– Det blir ju lite bohemliv man lever här. Det ska inte vara så perfekt, fyller Leif Johansson i.
Vid infarten till Kyrkviken står Tea Bramberg och Hugo och Anna Hansson och fiskar från bryggan. Det är riktigt varmt och solen glittrar i det lugna vattnet. De får hjälp av sina mammor, Nina Bramberg och Pernilla Hansson.
– Det är så skönt i dag, faktiskt nästan för varmt. Det ska bli skönt att åka ut på Klyvan, konstaterar Nina Bramberg som vuxit upp med stugan på Småskär.
För det är ju ofta så i skärgården, stugorna säljs inte, de går i arv. På samma sätt som Tea står och fiskar på bryggan har hon också gjort som liten.
Mittemot ligger Finnskär och bara ett litet sund skiljer öarna åt. Just utanför Finnskär ligger Klyvan som är ett populärt utflyktsmål med bra bad och fina fiskeställen.
Men innan dess väntar ett nytt bad för barntrion. Och favoritsysselsättningen på Småskär är given.
– Att åka båt och att bada, det är det bästa, säger sjuåriga Tea Bramberg.
– Först ska vi fika, sedan ska vi åka till Klyvan för där får man fisk, säger Hugo Hansson.
– Riktigt varma dagar tar vi båten och åker i väg annars stannar vi mest här. När man har stuga på en ö så är man inte runt så mycket på de andra öarna. Jag har ju många gamla kompisar här också så man går runt i stugorna och surrar, säger Nina Bramberg.
Livet på Småskär är annorlunda mot livet inne i stan. Saker vi i dag tar för givet finns inte i samma omfattning.
Nina Bramberg gillar kontrasten.
– Det är bra för husfridens skull. Vi har ju ingen el här så det blir avkopplande för barnen utan tv och ipad. Man umgås på ett helt annat sätt.