"Alltså. Hela maj har ju totalt regnat bort. Och så kallt det är sedan. Snart midsommar och jag har inte ens vågat sätta ut plantorna. Minsann. Jordgubbarna kommer att mögla och potatisskörden går åt skogen. Och blåsten, sedan. Ojoj."

Känns det igen? Ett lika givet samtalsämne grannar emellan längs gatstumpen i hemmakvarteret, som bland arbetskamraterna när vi möts vid vattenhålet, det vill säga kaffeautomaten på jobbet. Redan förra veckan gick den första kollegan på semester. Efter den här veckan kommer skrivborden att bemannas av allt fler entusiastiska sommarvikarier, medan vi som har några veckor kvar att jobba innan ledigheten försöker leva på hoppet. Hoppet om att lågtrycket som tycks ha parkerat över oss i veckor ska vara som bortblåst när det är vår tur att gå på semester.

Nog ligger det viss ångest i luften. Hur ska det gå? Det är ju för fasiken ingen överdrift att långkalsonger faktiskt fortfarande är gångbara och att de öppna skorna får stanna kvar i garderoben. I år, igen. Och ändå är vi lika förundrade över sommaren som aldrig kommer. Vi borde inte vara det. Vi har ju facit. Sommarvädret i Norrbotten har väl aldrig varit någonting annat än just väldigt nyckfullt.

Vad är det vi tror ska inträffa, egentligen? En upprepning av förra sommaren, som kändes evighetslång. Ljumma kvällar och bad i älven till långt in i augusti. Vilka minnen. Men ärligt talat, hur länge varade värmen egentligen? Fyra veckor, i bästa fall. Juni var kall, precis som nu, om jag inte missminner mig. Midsommarafton var kallare än självaste julafton och jag frös som en hund för att barnen skulle få uppleva en midsommarstång.

Men vi är minsann inte bortskämda häruppe. Vi gläds åt det lilla, en sommar med ett stabilt högtryck i några veckor och den är för evigt fastbränd i minnet hos oss sol- och värmetörstande stackare som envetet hävdar att ljuset uppväger allt. Ja, det brukar jag kontra med när gamla vänner som sedan länge har slagit ned sina bopålar i landets sydligare delar vräker ut de där tokblommande körbärsträden i sociala medier.

Lyckligtvis, det är väl ren överlevnadsstrategi, tycks norrbottningens minne vara skonsamt kort när det gäller somrarna som aldrig riktigt tog sig. För detta eviga gnäll och gnöl över en svinkall juni tyder ju ändå på att vi fortfarande hoppas och tror att det faktiskt kan bli bättre. Eller vi förutsätter ju faktiskt att det ska bli det. "Regn i flera veckor, det här lär vara den i särklass kallaste försommaren sedan... 1962. Så sa de faktiskt i radion häromdagen". En riktig succéreplik, som visar att en till och med har hängt med och hänvisar till fakta. Och som bekräftar att det är så sällsynt kallt att det faktiskt inte kan fortsätta så länge till.

För det kan det väl ändå inte? Lyckligtvis har jag tre veckor kvar till semestern.