Kerstin Sofia Andersson är ekonom och beteendevetare. Hon föddes i Sörbyn.
– Jag har vuxit upp med min morfar, Egon Broman, väldigt nära. Han var så aktiv och började tillsammans med andra redan 1926 att bilda idrottsföreningen. Han var delaktig och drivande. Han var ordförande och jag gick med honom som liten flicka, utan att förstå någonting, men ändå landar det i en. Han var så engagerad. Det var så viktigt för honom.
Egon Broman återvände hem till byn efter sex-sju år i USA och ville göra något med bygden. Han var ordförande fortfarande när den stora dansrotundan byggdes på 1940-talet.
Kerstin Sofia Andersson återvände till hembyn för 25 år sedan.
– Jag såg hur det började förfalla. Dessutom hade det förändrats. Under min uppväxt var alla engagerade och jobbade ideellt. Men då när jag flyttade tillbaka började man höra det glunkas i idrottsföreningen att ”de gör aldrig något och de jobbar inte”. I stället för att vara en samlande punkt så blev det fraktioner i byn. Det tyckte jag var så tråkigt för jag hade tänkt mig att komma tillbaka till den här idyllen.
Hon bestämde sig dock för att inte börja bry sig i det där, men till slut kunde hon inte låta bli.
Hur lång tid tog det?– Jag var jätteduktig - fem år. Jag gick med i idrottsföreningen och sa också att jag inte gått med för att jobba med idrott, utan för att jag ville göra någonting. Jag jobbar ju med affärsidéer och utveckling i mitt företag.
Resultatet blev Sörbyn turism och konferens, som utvecklats till en internationell besöksdestination.
Men vi backar bandet och tänker berätta Kerstins egen historia.
– Jag växte upp och blev sist kvar av flickorna. Jag tog hand om min mamma och mina bröder. Jag har ju varit som en mamma för dem.
När hon skulle börja handelsskolan i Råneå så var hon tvungen att ta med mig familjen.
– Jag flyttade med mina två bröder. Då var jag bara 16 år. Mamma var så dålig och var därför länge på rehabilitering i Lund.
Hon utbildade sig ett år på handelsskolan och sedan fick hon som 17-åring jobb som kamrer på konsumtionsföreningen Råneå med omnejd.
– Jag fixade det.
Hon träffade Folke. De gifte sig och fick barn.
– När jag fick barn så fanns inte alternativet att jag skulle jobba, för mig. I min generation var det ändå många kvinnor som var yrkesarbetande efter att ha fått barn. Jag var säkert starkt påverkad av kulturen kring min morfar.
Hon sa upp sig i samband med att hon fick dottern Anna-Karin. Då var Kerstin 24 år. Hon var hemma med sina tre barn. När hon var 29 år läste hon in gymnasiet på Komvux och när hennes yngsta, Paul, var fem år skrev hon in sig på universitetet i Luleå och tog examen i ekonomi.
Kerstin Sofia Andersson började jobb, men startade ganska snabbt sitt eget företag, Kerstin Sofia Andersson AB, som hon drivit sedan dess och fortfarande driver. För henne var det helt naturligt att starta eget.
– Vi har ingen i generationer, vare sig på mammas eller pappas sida, som har varit anställd. Vi har ingen sådan bakgrund.
Samtidigt som hon har drivit sitt företag har hon startat många andra projekt.
– Min absolut viktigaste uppgift att lösa var att se till att mamma hade det bra när hon var sjuk. Jag hade alltid fokus på det. Parallellt utvecklade jag mitt eget liv. Det har följt mig hela livet.
När hon på 1980-talet lyssnade till den politiska debatten om kvinnor och jämställdhet handlade den mer om att man skulle ordna barnomsorg och sådana frågor. Själv funderade Kerstin Sofia Andersson på alla kvinnor som var företagare och kom då på att hon skulle starta Handelshuset Leva för kvinnor i Luleå.
– Jag hade läst att det hade startat ett i Göteborg. Direkt när jag såg det i DN, så tänkte jag – det ska vi ha här. Så det var jag tvungen att ta tag i och lösa.
Parallellt jobbade hon politiskt.
– När jag insåg det här att man bara diskuterade barnomsorg, inte för att det är dåligt, ringde jag till Arbetarekommunen, för jag är socialdemokrat, och sa att jag gärna ville gå in och jobba i en nämnd. Men så går det ju inte riktigt till, utan man blir ju vald, säger hon och minns hur upprörd hon blev när man lade ned Stålverk 80.
– Då var jag så förtvivlad och ville göra något åt det. Så jag ringde till Arbetarekommunen och sa att jag kunde tänka mig att gå in i kommunfullmäktige. Oj, sa han, jaha vi får väl se. Vi i vår familj är så här intensiva, så det är ingen som kommer undan oss.
Först av allt kom hon in i jämställdhetskommittén i Luleå och jobbade för att få fler kvinnor att bli företagare.
– Vi bjöd in alla kvinnor i Norrbotten att komma till Kärringgaloppen. Vi ordnade med olika föreläsare och det kom så många, 600, så vi fick dubbla seminarierna. Samma dag ordnade jag så att vi möttes och bildade Norrbottens kvinnliga företagarförening. Det var helt otroligt. Det var som att lyfta locket på en gryta som höll på att sprängas. Ingen hade någonsin tidigare gjort det här med kvinnor.
Året var 1982.
– Mamma dog 1981. Det hänger ihop, det var som att dra bort…och då fick jag ägna all den energin på det här andra i stället. Jag går hela tiden i två parallella spår.
Kerstin Sofia Andersson tog också på sig rollen som VD för Ullspinneriet i Morjärv.
– Det är också det här samhällsentreprenöriella draget. När jag skrev min examensuppsats så skrev jag om regional utveckling. Jag var otroligt intresserad av det. Så när jag hörde att spinneriet var på fallrepet, vi har ju ingen självförsörjning i landet och hur ska vi kunna producera egna kläder om vi inte har ullgarn, och de ringde och frågade om jag ville jobba med det.
Ja, ni förstår själva, svaret var givet.
– Det de producerade när jag gick in där 1983 motsvarade vad man producerade på spinnrockar.
Hon förmådde tidningen VI att gå med och ha en tävling. Sedan hade de utställning på Skansen.
– Vi bildade också en förening som hette Svenska ullens småspinnare. För att bli en kraft mot hemslöjdens spinneri, Bergå, men som tog all sin ull från Nya Zeeland, tvättade den i Amsterdam och spann den på svenska spinnare. Vi småspinnare tog ull från svenska fårägare. Det var så vi fick komma in på Skansen.
Efter fem år sattes företaget i konkurs.
– Det var inte för att vi var dåliga, utan för att hela stickmarknaden dog. Vi hade fått fram otroligt fina garnen. Det var ett av de roligaste jobben jag någonsin gjort, säger Kerstin Sofia Andersson.
Hennes vänner som har gjort karriär i framgångsrika sammanhang och har tjänat hur mycket pengar som helst, brukar undra om hon inte med sin kompetens kan lära sig att ”tjäna lite pengar”, berättar hon.
– Jag tänder inte på det, utan jag går in i projekt där jag ser en potential att lyckas, som det här i Sörbyn eller med Handelshuset Leva och ullspinneriet. Det är det jag brinner för.
Kerstin Sofia Andersson har alltid försörjt sig på sitt eget konsultföretag, men säger att det var tungt när Sverige gick med i EU och den inhemska regionalpolitiken mer eller mindre försvann helt.
– Jag hade ju haft jättemycket jobb genom länsstyrelser då det fanns avsatta pengar för att jobba med kvinnors företagande. Jag kunde leva på att jobba med inriktning på kvinnor och utvecklade en helt egen företagarskola för kvinnor som ingen annan hade gjort där jag utgick från personen och jobbade jättemycket med personligheten.
Hon var ändå så etablerad att företaget överlevde, men hon blev tvungen att gå ut med egna arrangemang. Hon har nu slutat med att ha kurser i ekonomi, men jobbar fortfarande med handledning.
– Jag har parallellt utbildat mig i det här med människan, sedan hittade jag den metod som jag jobbar med än i dag. Jag kände 1997 när jag började jobba mer med mentorskap och människan att jag måste ha mer och då utbildade jag mig i den här metoden. Så jag har gått fyra år i USA och utbildat mig. Det var en stor satsning för mig.
Metoden bygger på Bowens systemteori om människans känslomässiga system och hur de fungerar. Det som är unikt för hans teori är att den är starkt knuten till familjen hur den utvecklas.
– Det är så logiskt och den här teorin bygger på fakta. Andra teorier där man använder bilder och drömmar är också givande, men de bygger mycket på subjektiva tolkningar.
Hon följer forskningen som bedrivs och var nyligen på konferens i Huston, Texas, för att hålla sig uppdaterad.
– Då råkade jag träffa på ledningen för det här utbildningscentret. Var tredje år har de en internationell konferens. 2018 är den i Hongkong och 2021 kommer vi att vara i Sörbyn, hoppas jag. Jag tänkte när jag nu har hela ledningen där så gäller det att sälja in det. Professor Daniel Papero tyckte de skulle fara till Australien.
Men Kerstin Sofia Andersson är mycket bra på att övertyga andra.
– Jag sa att om ni har varit i Hongkong, en stor internationell stad, så måste ni komma till Swedish Lapland. Innan vi slutade för kvällen sa Daniel Papero: ”Vi tar Sverige”. Så nu finns föreningen Bowen forum här i Sverige och vi jobbar med det. Jag har tänkt mig att en del av temat ska vara samiskt.
I fjol lämnade Kerstin Sofia Andersson över taktpinnen som verksamhetsledare för Sörby turism och konferens till Cecilia Andersson. Hon saknar kontakten med gästerna, men säger att det var nödvändigt eftersom hon hade börjat känna av blodtrycket.
Mot bakgrunden av vem hon är så förstår man att hon inte satte upp pensionen som en målstolpe. Hon glömde, eller kanske förträngde, sin 65-årsdag. Det var hennes halvsyster Birgitta som kom med en present och Kerstin tittade förvånat på henne och sa: ”Hej, är du här.”
– Men, sa hon, du fyller ju 65 år i dag.
Hon vet inte hur man gör för att gå i pension.
– Jag vill inte.