Den i dag pensionerade Jan Olsson, 77, är en av Sveriges mest erfarna brottsplatsutredare. Under 44 år som polis var han delaktig i en rad tunga och spektakulära brott. Norrmalmstorgsdramat, kidnappningsförsöket av den förra arbetsmarknadsministern Anna-Greta Lejon och "Bombmannen" Lars Tingströms härjningar är några av de polisutredningar som Olsson har jobbat med.
Under de avslutande sju åren var han chef för Rikskriminalpolisens gärningsmannaprofilgrupp (1994-2001).
Finns alltid spår
Med dessa erfarenheter i botten slår han nu fast att Vatchareeya Bangsuans kropp inte kan ha styckats i 22-åringens lägenhet eller hans närståendes fastigheter.
- Det mesta tyder på att styckningen har skett någon annanstans, säger Jan Olsson och fortsätter:
- Jag och en rättsläkare gick igenom en 20-22 styckningar för ganska många år sedan för att titta på det ur kriminalteknisk synvinkel. Vid varje tillfälle hittade man spår i lägenheten, trots att man försökt göra rent, säger Jan Olsson.
Fyra olika motiv
I övrigt är den legendariske poliskommissarien försiktigt med utlåtanden kring mordet i Boden. När det gäller den bestialiska behandlingen av kroppen handlar det om tre, fyra olika motiv, menar han.
Det vanligast är att det sker i en bostad och utförs på grund av praktiska skäl. Han kallar denna metod för defensiv styckning.
- Man får inte ut kroppen från den plats där mordet har skett. Den är svår att hantera och risken är stor att bli upptäckt, säger Jan Olsson och pekar sedan på nästa kategori.
Aggressiv styckning.
- Det kan handla om hämnd mot personen och har en del religiösa förtecken.
Det tredje motivet har sexuell drivkraft.
- Då är själva styckningen huvudsaken. En del i själva brottet som är viktigt för gärningsmannen.
Att händerna saknas kan ha att göra med att gärningsmannen vill dölja något, tror Jan Olsson.