Islandhästen - liten, snäll och råstark

Längst upp i norra Jämtland, nära den norska gränsen i den lilla byn Jormlien ligger gården Korpens öga som drivs av Ola Sundquist och Elin Eriksson. Hit kommer folk från när och fjärran för att uppleva fjällvidderna från hästryggen. Totalt finns här 29 islandshästar. Med tanke på förhållandena som råder - enorma vidder, branta fjällsluttningar, ömsom hårda vindar och låga temperaturer - är islänningarna också de mest lämpade.Ridturen börjar med att deltagarna får en häst tilldelad sig. Så långt det går försöker Elin och Ola anpassa häst efter person och hur stor ridvana som finns. Hästarna, som går ute dygnet runt - året om - letas sedan upp, borstas av och sadlas. Sadelgjorden kontrolleras och ryttarna sitter upp, stiglädren rättas efter benlängd, tyglarna samlas ihop och turen kan börja.Alla går "barfota"
Efter tjugo minuters stigning upp på fjällsidan är det dags för dagens första rast. Vissa hästar flåsar ordentligt och böjer sig genast ner för att beta av höstens sista gröna grässtrån. Men efter bara tio minuter har pulsen lagt sig och färden fortsätter. Trots att alla ryttare är fullvuxna har de små hästarna inga svårigheter att bära sin last. Med säkra hovar klarar de att gå på slippriga hällar och sumpiga stigar. Färdledaren Elin berättar att alla hästar går "barfota" vilket ger dem bättre grepp och gör hovarna hårda och tåliga.Islandshästens historia sträcker sig mer än 1.200 år tillbaka då Island koloniserades av skandinaver, irländare och britter. Med sig hade de sina tåligaste och bästa hästar varav vissa härstammade från den europeiska urhästen tarpanen. Stora delar av året fick de gå ute i de fria för att sedan fångas in och användas i arbetet och inte minst som transportmedel. Urvalet var hårt och så småningom växte en ny hästras fram, islandshästen. Trots att mankhöjden sällan överstiger ponnygränsen - 148 centimeter - betecknas de som häst eftersom de är starka nog att bära en fullvuxen man.Färdledaren Elin Eriksson berättar att alla deras hästar är importerade från Island vilket också har präglat dem mycket. Av tradition låter man fölen få vara med resten av flocken de första 4-5 åren då de lär de sig av de äldre hästarna och utvecklar sin personlighet. Först därefter fångas de och rids in, försiktigt och noggrant.Heta springare
Efter en hel dag på fjället går turen tillbaka neråt byn igen. Trots branta stigningarna och tung last finns det gott om energi kvar i de små islänningarna och skritten övergår i tölt. Elin ber oss att försöka hålla in hästarna så att det inte blir tävling.- De beskrivs ibland som nos-i-svans-hästar, men det stämmer inte. Men det är en myt, en del kan vara riktigt heta.

Islandhästen - liten, snäll och råstark

Islandshästen härstammar i rakt nedstigande led från den europeiska vildhästen, tarpanen. Det gör att den är extremt uthållig och stark - den kan utan vidare bära en fullvuxen människa.