Familjen Arthurssons orkester

Det kräver lite övertalning för att få familjen att ställa upp och berätta om sig och sitt stora musikintresse. Mamma Ullabritt, som själv inte spelar, lovar att nogsamt fråga barnen om de vill och så får vi klartecken. Lite försiktiga är de allt då vi träffas och undrar hur det är att vara så många musiker i en och samma familj. - Det var Amanda som började med det hela, säger pappa Kenneth och mamma Ullabritt som för övrigt båda är busschaufförer till yrket och jobbar på LLT. Just nu är Ullabritt barnledig med lille Henry som är sju månader och visserligen inte spelar något instrument ännu, men kanske ändå, så att säga, står för första fiolen i familjen. Amanda går första året på estetiska programmet i Boden och tycker inte att spelintresset är något att göra någon stor sak av. Det bara finns där. - Jag var nio år då jag kom på att jag ville lära mig spela fiol. Varför? Tja, jag bara ville, säger hon. Kulturskolan - Vi letade reda på en privatlärare och så började jag själv spela, eftersom det handlade om suzukimetoden, berättar pappa Kenneth. Suzukimetoden, skapad av japanen Shinichi Suzuki, innebär att förälder och barn lär sig tillsammans enligt samma kriterier som när ett barn lär sig tala. Barnen har varit/är knutna till Kulturskolan och levt ett musikaliskt skolliv med sitt spelande. Fiol, klarinett, cello, kontrabas och piano är instrumenten de behärskar och som de ofta glädjer andra med vid konserter eller besöksspelningar på exempelvis äldreboenden. - Nu nyligen var vi ett gäng på cirka 20 elever som spelade på skolan i Råneå, samt på ett äldreboende. Där fanns en gammal farbror som sjöng med och som faktiskt grät, berättar Kenneth och barnen. Uppmuntrande stipendium Nyligen belönades hela familjen med ett fint uppmuntringsstipendium. Det var Lions i Luleå som vid luciakröningen hade traditionell utdelning. Stipendiet fick familjen för sitt stora musikintresse och för att föräldrarna ofta ställer upp och skjutsar Kulturskolans orkester i buss på olika turnéer. - Vi fick ta emot 10.000 kronor så det var jättetrevligt, säger Kenneth. Riktigt vad man ska göra med pengarna är inte bestämt ännu men hos en åttabarnsfamilj, som gärna skulle vilja äga alla sina instrument, finns det många hål att stoppa i, säger Kenneth. Det är inte så ofta som hela familjen spelar tillsammans. Men nyligen blev det i alla fall så. Det var nu på påskens annandag då lille Henry döptes i Gammelstads kyrka. - Vi ska framföra "Tryggare kan ingen vara", berättar en glitterögd Filip som är nio år och spelar cello. Socialt samspel Barnaskaran har sina namn i alfabetisk välordning; Amanda som nummer ett spelar fiol, Benjamin, 15 år, spelade klarinett men har slutat spela aktivt, Carl, 14 år, spelar piano och cello (han var en av fem elever som var med och invigde Kulturhusets nya flygel), Dennis, 13 år, behärskar kontrabas, Edwina, 11 år spelar fiol, Filip, 9 år, spelar cello och så Gabriella, 8 år, som spelar fiol. Ja, och så orkesterns näste man, lille Henry, som får provhålla i familjens lilla minifiol då och då. På vår fråga till Ullabritt om Henry kommer att få välja om han vill spela eller ej, säger hon självklart: - Ja, men på något sätt har det bara blivit så, att barnen börjat spela. De ser att de andra syskonen spelar och så blir det bara så. Det är ju ett väldigt socialt intresse, jag beundrar verkligen de som kan spela, säger hon lite längtansfullt. Kanske blir det någon gång även hennes tur att vara med i skönspelet. Men till dess tar den stora härliga familjen och en långsam husrenovering all tid och det ska få ta sin tid. - Här har vi inga lediga helger, säger Ullabritt och Kenneth som framhäver den stora glädjen i att få engagera sig i sin barnaskara.