Ett lätt duggregn svepte in helikoptern och när vi passerade Kallaktjåkkå med dess höga glaciärtoppar, kunde vi få en första glimt av bäcken som slingrade sig fram i dalgången.
Det var vår andra fjällresa i området. Den första gick till Svarttiluoppal och var en fullträff både väder- och fiskemässigt. Det skulle med andra ord krävas en hel del för att slå det.
Första kvällen gick åt till att sätta upp lägret, men direkt på tolvslaget var tålamodet slut och vi började fiska. Ganska så snart fick vi påslag av såväl röding som öring, men de kalla vindarna gjorde att vi bestämde oss för att ta oss till tältkåtan och avsluta dagen.
Dag 1
Precis som dagen innan bjöd dalgången på ett höstlikt väder med kalla nordvindar och regnskurar, men efter en riktigt bra frukost återkom fiskesuget.
Alldeles vid vårt läger gjorde bäcken en
s-sväng och höljan som följde såg ut att vara som gjord för riktigt stor fisk. Men trots att vi under våra dagar gjorde åtskilliga försök där fick vi inte mer än lite röding på dryga halvkilot.
Runt lunchtid började vi följa bäcken uppströms och för varje meter verkade det som om att fisket bara blev bättre och bättre.
Efter en dryg kilometer kom vi till ett ställe där bäcken delade på sig - efter ett par utlägg med Ismo-puppan tog det tvärstopp i rullen. Rusningen som följde var av det slaget som gör att jag i princip börjar väga fisken i fantasin. När jag kunde håva öringen var det en väldigt välbyggd individ på åtta-nio hekto.
Redan där ökade förhoppningarna och undertecknad bestämda sig tillsammans med Sven-Olof Larsson att vi skulle göra ett försök att ta oss förbi ett stråk med tät björkskog och sly.
På andra sidan öppnade sig landskapet och bjöd på en vy som inte i ord kan beskrivas med något annat än vidunderligt vackert. På den sidan av bäcken som tillhör Stora Sjöfallets nationalpark, gick ett enormt stenröse rakt upp mellan fjällen och där rann en bäck grön som smaragd.
Ganska snabbt tog vi oss ned till bäcken och började fiska. Efter en timme med sporadiska hugg tittade jag upp mot Larsson där han vadat ut mitt i bäcken och såg hur vattnet runt honom helt plötsligt fick liv. I den kalla vinden hade någon form av slända trotsat vädret och kläckts, vilket gav liv till fisken. Vaken stod bokstavligt talat som spön i bäcken - helt plötsligt nappade fisken som tokig. Uppskattningsvis fick vi ett 30-tal rödingar och kanske ett tiotal öringar innan vi sakta tog oss mot tältet, frusna men lyckliga.
Dagens kommentar stod kamrat Larsson för:
- Det här är helt ofattbart, jag har aldrig upplevt något liknande. Detta är helt sjukt, helt sjukt.
Då ska ni veta att S-O Larsson fiskar året runt i alla vatten ni bara kan komma på.
Dag 2
Lite stela och klart tagna av första dagens nordanvind kröp vi ut ur tältkåtan.
Det som möttes oss, förutom den vidunderliga vyn av fjälldalen, var nordanvind och duggregn. Ja, ja vi är ju trots allt uppe i fjällen ...
Efter en stadig frukost-lunch bestående av ”kurpi” (malet renkött i kakform) på smörgåsarna, var vi redo igen.
Visst kikade vi på bakvattnet utanför lägret, men där visste vi ju visa av erfarenheten att fisken inte stod. Därför tog vi sikte på sträckan rakt nedanför glaciärbäcken.
Precis som dagen innan var det full aktivitet i bäcken och tillgången på fisk var så imponerande att det var ett rent nöje att sätta sig ned och bara titta en timme eller två. I den starka nordanvinden som låg på i bäckens längdriktning var det stundtals i det närmaste omöjligt att få ut flugan på ett vettigt sätt.
Men inte ens det påverkade utgången. Det räckte många gånger att få ut flugan fyra–fem meter för att fisken skulle hugga.
Trots att man blev ganska mätt på fiskhugg var det svårt att lämna sträckan då det, precis som Larsson sa, var helt sjukt. Oavsett vad som fanns på ytan gick det att locka till hugg, vilket klart och tydligt pekar mot en enorm tillgång av fisk.
Promenaden tillbaka till tältkåtan gick i sakta mak, men vi hade ju något att prata om. När jag och S-O närmade oss lägret kände vi den bekanta doften av en fantastisk vildmarks-bouillabaisse eller fisksoppa kort och gott. Fotograferna Wälitalo och Lundström hade lämnat fisket något tidigare och det tackade vi nu för.
Snacket i tältet efter en kanonmiddag som grädde på moset till det fina fisket, gjorde att vi somnade ovaggade.
Dag 3
Även denna dag bjöd till en början på ett väder som inte lockade till kortärmat och solglasögon, men senare under eftermiddagen luckrades molntäcket upp och även om dagen inte blev varm blev det lite mer behagligt. Lite mätta på mängden napp visade sig den tredje dagen bli en mellandag då mothugget inte satt när det skulle.
Vaken hade avtagit något. Bäcken hade helt enkelt blivit en mer normal bäck. Trots det blev det dagen när den största öringen landades och det var den numera pensionerade fotografen Roland S Lundström som lyckligt kunde visa upp en dryga två kilo tung fjällöring.
Kvällen var ung när vi satt utanför kåtan, men det kändes som om att vi fått nog. Vi var helt enkelt väldigt tillfreds med hur de tre dagarna i Ritsemfjällen hade tagit med oss på ett riktigt drömfiske.
Med facit på hand är det frågan om inte denna tur, trots det kylslagna vädret, slår den förra resan på fingrarna. För både tillgång på fisk och naturen runt vattnet, var helt enkelt fantastisk.
– Det har varit fantastiska dagar och givetvis är det med vemod i hjärtat jag lämnar det här stället, sa S-O Larsson när helikoptern landade vid bäcken.